Hej!
Jag vill göra en ny fanfic... får för tillfället ingen inspiration till Magic ... fortsätter nån annan gång ;) 

Lägger ut sista inlägget till "Magic" för ett tag sen. Kanske hinner med en prolog också sen, hoppas det :) 

Kram från mig! 

"Vem letar ni efter?" Frågade hon. Fast det lät mer som ett påstående som 'Ni letar efter någon'.

"Nia..." började jag. Det slog mig att hon antagligen inte visste vem han var. "En kille."

Hon väntade på fortsätttningen.

"En blond kille med ..." Jag tänkte en sekund. "... röd munkjacka."

Damen pekade mot några kvarter längre bort.

"Han gick ditåt." sa hon och gick mot sin bil.

"Tack för hjälpen." sa jag kort och gick iväg.

"Men hallå? Vart ska ni? Hoppa in era tokstållar!" ropade damen och pekade mot sin stora bil. 

~NIALLS PERSPEKTIV~

Jag vaknade av musiken. Högsta volymen på en bilradio. Musiken dunkade i öronen och jag hade ont i huvudet. Harry tittade på mig med plågad blick. 

"Var är jag?" Viskade jag. Han sneglade på mig med en frågande blick, sen gick det upp för honom vad jag sagt.

"I en bil. Mannen, du vet. Kommer du ihåg?" mimade han. Jag nickade. Jag kom ihåg tjejerna på gatan. Jag kände igen en av dem. Brunett ...

"Eleanor!" sa jag högt. Harry såg ut som ett frågetecken. Jag suckade. 

Harry bytte ställning och när han skulle lyfta ena benet var han tyst, men ögonen skrek av smärta.

"Vad har hänt?" Viskade jag. Mannen hade skruvat ner volymen lite men det var fortfarande högt.

Helt plötsligt tvärstannade han bilen och hoppade ut. Jag såg Eleanor springa fram till honom och de pratade en lång stund. Jag såg en tjej som hade hoppat ut ur bilen, hon pratade i telefon. Hon la på och lyssnade på Eleanor. Det var två tjejer till och en kvinna i sjuttioårsåldern. 

De två andra tjejerna gick försiktigt fram till bilen. De öppnade dörren och sa att vi skulle hoppa ut.

"Men var tysta, så han inte märker oss." sa den ena. "Eleanor uppehåller honom..."

"Vi kan inte..." sa jag och sneglade på Harry. "Eller jag kan inte."

Jag och Harry fick förklara vad som hänt. När vi satt och prata, Eleanor hade lyckats uppehålla han länge, kom polisen.

"Var det polisen du ringde förut?" sa jag till tjejen med mobilen som också hade kommit fram till bilen. 

"Ja ..." sa hon generat. Polisen tog hand om mannen.

Senare på sjukhuset:

"Det är det som hänt idag" sa Eleanor när vi berättat allt för Louis. Harry satt bredvid oss med ett gipsat ben. Det var brutet på fem ställen men annars mådde han bra. 

Louis tittade trött och förvånat på oss. Tjejerna och kvinnan stod också i rummet.

"Oj .... Vilken dag!" sa han.

"Mannen fick betala böter, plus några månaders fängelse för han har tydligen försökt kidnappa många andra också!" sa Harry.

"Konstigt att man aldrig hört något från honom om han har kidnappat andra också?" sa Zayn. Liam nickade.

"Men det var i Norge, eller Danmark." sa Eleanor. 

"Undra vad han gör här ..." sa Liam.

Louis skrattade och sa att de inte behövde tänka på det nu. De satt ju här!

"Nu vill jag ha en morot!" sa han och alla skrattade.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommer alltså ta en paus nu. Kommer fortsätta nån annan gång alltså ;) 

Om ni undrar över min omröstning ska det vara två av samma ... Alltså typ två Louis - Liam , Liam -Louis.

Om det handlar om att nån av de försvinner, så kanske den som står först försvinner och den andra hålls som gisslan (haha dåligaste exemplet!! Spyr ... xD), förstår ni? 

I förra avsnittet:

Jag vaknade med ett ryck. Jag har ont i hela kroppen.

"Aj" skrek jag när jag rörde på mig. En sjuksköterska kom in.

"Hur är det?" Frågade hon.

"jag har ont ... i hela kroppen..." viskade jag. 

"Ligg still." sa hon till mig innan hon lämnade rummet. Jag kände paniken stiga inom mig. Mitt huvud bultade, armar och ben värker och hela jag var varm. tre läkare kommer in i rummet. De undersöker mig medan jag ligger och plågas av smärtan i min kropp. Vid varje rörelse skriker jag till.

~LOUIS PERSPEKTIV~

Efter några dagar av smärta och medvetslöshet är jag äntligen vaken igen. Jag antar att killarna och Eleanor varit här flera gånger. 

Jag låg och fingrade på min mobil. Vågade mig faktiskt in på twitter, men ångrade mig snabbt. Skulle ta timmar att läsa igenom allt som fansen har skrivit! 

Jag kollade igenom kontaktlistan. Jag ville prata med någon.

Hm, Harry - har inte lust att prata med honom ... , Zayn - Nej, Niall - Kanske ...

Jag ringde upp Niall som sa att han kunde komma. Jag ringde till Eleanor också. Efter några signaler svarade hon.

"Hallå?"

"Hej ..." viskade jag.

"Louis! Är du bättre!?" 

"Ja ... kan du komma en stund?" 

"Eh ... skulle gärna göra det älsksling ... men hinner inte nu. kanske senare?"

"Visst. Kom när du kan." sa jag och försökte att inte låta besviken.

"Skulle göra vad som helst för att komma ..." 

"Det är okej" sa jag.

"tack ... Vi ses kanske sen!" sa hon och la på. Efter några minuter kom Niall.

Han gick in i rummet och satte sig på en stol.

"Är inte de andra här?" Frågade han förvånat. 

"Nej." sa jag kort.  Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. 

Det var tyst en lång stund. Niall flackade nervöst med blicken runt i rummet.

"Kan du berätta nu? Om det du och Eleanor skulle säga häromdagen?" Frågade jag tillslut. Niall suckade och berättade allt.

"Så är läget just nu ..." avslutade han. 

~NIALLS PERSPEKTIV~

Det kanske var en dålig idé att berätta när han var så dålig, jag vet inte. Men vi hade ju lovat.

"Är det sant...?" viskade Louis frånvarande. Jag nickade bara. 

"... och det är mitt fel ..." andades han. Jag hajade till.

"Nähä! Det är inte ditt fel! det kunde ha hänt vem som helst!" Han tittade på mig.

"Tack ..." sa han. Jag satt hos Louis en stund. Tills han somnade, och jag reste mig upp. Jag lämnade rummet. I dörröppningen höll jag på att krocka med Eleanor. 

"Är du här?" Utbrast hon.

"Ja han ville prata med mig ..." sa jag.

"Okej. Jag kunde inte komma förut." Hon sneglade på den sovande Louis. "Har du berättat?"

"Ja." Erkände jag. Jag blev lite nervös, hon kanske ville berätta? Men hon log bara åt mig och satte sig på stolen vid hans säng.

"Hejdå." sa jag och gick.

När jag gick ut genom dörrarna från sjukhuset sprang två tjejer fram till mig. 
"Heeej Niall!!" Ropade de och kramade mig. 
"Hej..." sa jag och tittade på dem. 
"Hur är det med Louis?" Frågade dem samtidigt som de räckte fram en anteckningsbok och en penna till mig. Jag signerade den och sa:
"Han mår lite bättre." sa jag kort. "Jag måste gå nu."
De kramade mig en gång till och gick sedan, motvilligt, iväg. 

Det blåste kallt så jag drog upp blixtlåset på min munkjacka och tog på mig min keps. Jag bestämde mig ändå för att ta en promenad. Jag gick en stund, gick in på en liten väg. Jag hörde en högljudd bil bakom mig. Jag kastade en blick bakåt och såg en rostig bil. Jag fortsatte att gå.
"Stanna!" Ropade en man. Jag stannade och vände mig om. Mannen som stod utanför bilen var stor och kraftig.
"Kom hit!" sa han. Jag stod kvar.
"Kom hit sa jag!" Ropade han. Jag stod envist kvar. Jag började till och med backa lite diskret. 
"Kommer du inte hit?" hånskrattade han. "Fegis!"

Han drog ut något. Nej någon! Jag såg inte vem det var först. Jag tog några steg närmare och såg att det var Harry!
"Släpp honom." sa jag. Mannen skrattade och Harry kved till. Mannen höll ett hårt grepp runt hans arm.

"Släpp honom." väste jag och tog några setg framåt. 

"Tror du jag blir rädd för dig?" Han tog ett hårdare grepp runt Harrys arm, och Harry skrek till. "Håll tyst!"
Jag orkade inte med mer. Orkade verkligen inte. Harrys rädda ögon stirrade på mig. De skrek 'Hjälp!'.
"Släpp honom!" Ropade jag. "Vad vill du egentligen?" 
Mannen skrattade och slängde in Harry i bilen. Han gick mot mig. Automatiskt backade jag. 
"Ja, det var en bra fråga." sa han. Jag visste inte vad jag skulle göra. 
"Spring efter hjälp Niall!" Skrek Harry inifrån bilen.
"Håll käften!" ropade mannen och sprang till bilen. Han var inte särskilt snabb. Det handlade om cirka tjugo meter, men värt ett försök. Jag sprang ikapp honom, och förbi honom.

"Kom Harry!" Ropade jag, när jag var framme vid bilen. Han hoppade ut på två sekunder men sen gick det segare. Han kunde knappt stödja på vänsterbenet. 
"Kom igen Harry!" Du måste klara det!" peppade jag, men han kunde inte gå, än mindre springa. Det var försent. Mannen var ikapp och tog Harry, plus slog till mig hårt i huvudet. Jag svimmade. Det sista jag såg var fyra tjejer som sprang fram längs gatan.  

~ELEANORS PERSPEKTIV~

När Niall precis gått från rummet:

Louis låg och sov men jag ville inte lämna honom. Jag gick fram till fönstret och tittade ut på det blåsande London. Jag såg Niall gå ut från byggnaden och två fans sprang fram till honom. De fick varsin autograf och två kramar var och jag slår vad om att de frågade om Louis. Sen gick han iväg. Jag såg en rostig bil åka iväg precis när hanj gick iväg, och den följde efter Niall. Jag såg en kraftig man som körde och en människa ligga i baksätet.
"Harry..." andades jag när jag såg de mörka lockarna. Jag fick bråttom. 
"Säg till honom att jag var tvungen att gå!" sa jag till en sjuksköterska och nickade mot Louis säng.
"I love you..." viskade jag och lämnade rummet. Jag tog på mig min gröna jacka i hissen ner och sprang ut från sjukhuset.
"Elleanorr!!" samma tjejer sprang fram till mig. 
"Hej, såg ni en rostig bil här när Niall gick iväg?" frågade jag stressat.
"Ja!" sa den ena. "Den åkte efter Niall tror jag.
"Var gick Niall?" frågade stressat. Jag försökte kolla efter spår men vad jag tänkte på för spår vet jag inte.
"Jag tror han gick ditåt..." sa hon.
"tack ... " sa jag och sprang iväg.
Tjejerna sprang efter.
"Var ska du?" Frågade en av dem. Hon var söt, långt, svart hår och blåa ögon.
Jag kollade på henne samtidigt som jag sänkte farten. Jag måste börja träna, tänkte jag.
"Jag tror Harry är kidnappad ..." pustade jag. "och jag tror att Niall också är det snart ..." 
Tjejerna drog efter andan. 
"Vi följer med!" utbrast de. Jag log mot dem och ökade farten igen.
Vi kom fram till parken. 
"Och nu då?" sa jag tyst. Jag gick fram till en tjej som satt på en bänk och höll på med sin mobil.
"Ursäkta?" Frågade jag. Hon tittade upp. "Har du sett en blond kille gå här? Du kanske kände igen honom, Niall Horan från One Direction.
Hon tittade chockat på mig.
"E-Eleanor?" Frågade hon. Jag nickade otåligt. "Jag vet inte ..."
Hon satt och tänkte i några sekunder.
"Ja! Det gick en kille som såg ut som han för ca tio minuter sen." sa hon tankspritt. 

"Vilket håll?" 
"Han gick till andra sidan parken!" sa hon. Hon ställde sig upp. "Kan jag hj-hjälpa till?"
"Följ med!" sa jag och började gå. 
Vi sprang iväg genom parken. När vi kom fram till andra sidan stannade jag.
"Han kan ha gått var som helst ..." suckade jag. 

En gammal dam i 70-årsåldern stannade framför oss. Hon granskade oss från topp till tå. Jag kollade frågande på henne.
"Vem letar ni efter?" Frågade hon. Fast det lät mer som ett påstående som 'Ni letar efter någon'. 

"Nia ..." började jag. Det slog mig att hon antagligen inte visste vem han var. "En kille."
Hon väntade på fortsättningen. 

"En blond kille med ..." Jag tänkte en sekund. "... röd munkjacka.

Damen pekade mot några kvarter längre bort.

"Han gick ditåt." sa hon och gick mot sin bil.

"Tack för hjälpen." sa jag kort och gick iväg.
"Men hallå? Vart ska ni? Hoppa in era tokstållar!" ropade damen och pekade mot sin stora bil.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för DÅLIG uppdatering! Det ska inte hända igen!

I förra avsnittet:

"Jag tror er inte." sa jag. Jag bara MÅSTE veta vad det är annars kommer jag aldrig kunna somna. Och jag behöver sova.

Min hårda ton fick alla att vakna till. Till och med Eleanor hoppade till. Hon tittade sorgset på mig. Killarna stirrade på mig. Jag är samma Louis fast bara lite tröttare. och sjukare ...

Eleanor och Harry tittade på varandra. Harry drog undan lockarna ur ögonon och tittade på mig. 
"Ehm ... jo alltså ... de har ställt in turnén." sa han. What?

"Och inte bara det ..." sa Eleanor och tittade på mig. Vadå? vad händer ....

"Hallå Louis? Louis ... Loui ..." 

"Han svimmade!" skrek Eleanor. Det var det sista jag hörde ...

~HARRYS PERSPEKTIV~

Några läkare sprang fram till Louis  och undersökte honom. 

"Hur är det med honom?" Frågade Eleanor. Hon hade blivit väldigt orolig när Louis svimmade.

"Vi vet inte." sa en sjuksköterska frånvarande medan hon sprang runt sängen och hjälpte läkarna.
Det här är jobbigt. Vi vet inte vad det är med Louis eller om han blir frisk. Det ända vi vet är ... Nej, vi vet ingenting längre. Allt är bara förvirrande och konstigt nu för tiden. 
"Skulle ni kunna sätta er ute i korridoren?" Frågade en läkare. Jag nickade och vi gick ut och satte oss i några stolar som stod efter väggen. Fast jag och Niall bara gick runt i korridoren, vi kunde inte sitta still.

"Tänk om ..." Började Eleanor,
"Sluta tänk på det negativa som kan hända!" sa en sjuksköterska som kom ut från rummet precis då. 
Hon vinkade in Eleanor. Vi andra fick vänta utanför.

Jag kikade in när de gick in. Han var vaken igen.
"Yes ..." sa jag tyst och satte mig ner.
"Vad?" Frågade Niall och satte sig bredvid mig.
Jag berättade att jag såg att han var vaken. 

Vi fick gå in en efter en. Tillslut var det min tur. Jag var sist av alla.
Louis kändes fortfarande som en främling. Han tittade på mig med en blick som sa mig att något var fel. 

"Lyssna nu Harry." viskade han. "Jag vet att ni döljer något för mig och jag vill veta vad det är."

Hans hårda ton gjorde mig förvånad. 

"Men Louis ..."

"Inga men! Vad har hänt medan jag varit medvetslös?" viskade han upprört. 

"Vi får ta det en annan dag. Det är  inte bra för dig att vara arg." sa jag försiktigt. Louis var arg, det såg man på lång väg. 

"Nej ...Säg det nu eller ..." började han. 

"Eller?"

"Gå." sa han och tittade up genom fönstret. Gå. Två bokstäver, som gjorde så ont. G och Å.

Jag gick ut från rummet. Ville han inte ha mig där, skulle jag inte vara där. Utanför satt de andra och titta upp när jag sprang ut.

"Det gick fort." sa Niall. 

"Jag måste gå hem, öh, vi ses!" sa jag och gick iväg till hissen. 

~LOUIS PERSPEKTIV~

Okej, jag var lite hård. Men jag trodde inte att han skulle gå. 

"Vad hände?" Eleanor och Niall smög in och ställde sig vid min säng.

Jag berättade för dem.

"Du är väldigt bra på att se om något är fel." sa Eleanor.

"Nej, men ni är väldigt tydliga!" sa jag. "Igår, när jag nämnde turnén blev ni nervösa, det såg vem som helst."

"Du har rätt. Det är något." sa Niall.

"Vadå för något?" sa jag otåligt. Jag såg att Eleanor skulle berätta det för mig, men just då kom en läkare och sa att de var tvugna att gå. Innan Eleanor gick ut mimade hon Jag berättar imorgon. 

Jag fick äntligen vila. Det var svårt att somna eftersom jag tänkte på Harry hela tiden. 

Cirka en timme senare:

Jag vaknade med ett ryck. Jag har ont i hela kroppen.

"Aj!" skrek jag när jag rörde på mig. En sjuksköterska kom in.

"Hur är det?" frågade hon.

"Jag har ont ... i hela kroppen.." viskade jag.

"Ligg still." sa hon till mig innan hon lämnade rummet. Jag kände paniken stiga inom mig. Mitt huvud bultade, armar och ben värker och hela jag var varm. Tre läkare kommer in i rummet. De undersöker mig medan jag ligger och plågas av smärtan i min kropp. Vid varje rörelse skriker jag till.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2+ för nästa!

I förra avsnittet:

Jag trodde först att jag hört fel. Men tillslut förstod jag att de talade sanning.

"V-va? Eran karriär?"

"Ja." sa Harry dystert.

Jag kollade på Louis igen. Deras dröm, som hade gått i uppfyllelse. Nu, borta! jag lutade mig fram till Louis och viskade allt i hans öra.

"Jag hoppas att du hör mig älskling..." avslutade jag. Han ryckte till, som han gjorde med jämna mellanrum. För det mesta när jag pratade med honom.

~ELEANORS PERSPEKTIV~

Vi var på väg hem, alla fem. Vi var nästan hemma hos mig när Zayns mobil ringde. Alla tvärstannade medans Zayn svarade. Det ända han sa var 'Hm' eller 'Ja'. Efter ca en minut la han på.

"Vi måste tillbaka till sjukhuset!" sa han och vände. Vi andra tvärvände och sprang ikapp honom. 

"Vad är det?" Frågade Niall som hade kommit upp bredvid Zayn.

"Jag vet inte." sa han och höjde farten. Det gick nästan fem minuter fortare nu än annars. 

När vi kom in mötte en läkare oss i dörren.

"Följ med mig." sa hon och började gå. De hade tydligen flyttat Louis för vi gick i en korridor vi aldrig gått i förut.

Gud vad orolig jag är... 

Läkaren stannade utanför ett rum. Hon vände sig mot oss. Hon log. Sen öppnade hon dörren.

I sängen där inne satt Louis. OCH HAN VAR VAKEN!

Jag drog efter andan. Jag kände att de andra också gjorde det.

"L-Louis?" viskade jag. 

Han vände sin blick mot mig. Louis blick. Den blicken jag saknat i flera dagar.

"H-hej" viskade han. Det syndes att han var trött. Väldigt trött.

Jag kastade en blick på läkaren. Hon nickade mot Louis säng. Jag gick med raska steg fram till sängen.

Sen, sen fick jag krama om honom, det jag längtat efter i flera dagar, som känts som en evighet.

"Åh Louis!" sa jag. Jag såg de andra komma fram till sängen. 

"Hur mår du?" frågade Harry.

"Trött." sa Louis och suckade lågt. Han tittade på oss, en efter en. 

"Har du ont någonstans?" Frågade Zayn.

Louis tog ett djupt andetag. "I huvudet." 

"Du får försöka sova lite." sa läkaren, som sen vände sig mot oss. "Han får stanna några dagar här på observation, och om han inte blir sämre får han åka hem."

Yes!

Harry tittade på mig och mimade 'Ska vi berätta?'. Jag skakade på huvudet. Det gör vi någon annan dag.

"Jag kan nog inte följa med på turnén." viskade Louis. Jag skakade på huvudet och sa;

"Tänk inte på det." Jag log mot honom och han log tillbaka. Men leendet nådde inte ögonen. Jag tror de andra tänkte på det också för de började skruva lite på sig och kunde inte stå still. 

Louis hostade lite och kollade mot fönstret.

"Regnar det?"

"Nej ... eller va?" sa Harry och Niall samtidigt. De var inte riktigt uppmärksamma.

"Ja det regnar." sa Liam och kollade på dem. 

~LOUIS PERSPEKTIV~

Det är något de inte vill berätta för mig. När jag nämnde turnén blev de nervösa och oroliga. Då blir jag själv orolig.
Nånting om turnén är det iallafall.

"Vad är det med er?" viskade jag. Kunde inte riktigt prata ordentligt. Trött. Och sjuk.

"Va? Det är inget med oss ..." sa Zayn och kliade sig i nacken. Det är inget med oss. Vilket svar! Självklart att det är något!

"Jag tror er inte." sa jag. Jag bara MÅSTE veta vad det är annars kommer jag aldrig kunna somna. och jag behöver sova.

Min hårda ton fick alla att vakna till. Till och med Eleanor hoppade till. Hon tittade sorgset på mig. Killarna stirrade på mig. Jag är samma Louis fast bara lite tröttare. Och sjukare ...

Eleanor och Harry tittade på varandra. Harry drog undan lockarna ur ögonen och tittade på mig.

"Ehm ... jo alltså ... de har ställt in turnén." sa han. What?

"och inte bara det ..." sa Eleanor och tittade på mig. Vadå? Vad händer ... 

"Hallå Louis? Louis ... Loui ...

"han svimmade!" Skrek Eleanor. Det var det sista jag hörde...

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

1+ kommentar för nästa!

I förra avsnittet:

"Dags för undersökning så ni får gå nu." sa en läkare. Eleanor reste sig upp och vi gick ut. Utanför stannade

hon och sa:

"Jag känner på mig att Louis blir frisk innan turnén." sen började hon gå hem.

"Skulle inte du åka med oss!?" Ropade Harry.

~HARRYS PERSPEKTV~ 

Jag kände mobilen vibrera i fickan.

Jag tog upp den och svarade.

"Ja hallå?" Sa jag.

"Ja, det är Harry va?" sa en mansröst. Jag tror det var en man från skivbolaget.

"Mm."

"Jo, ni måste komma till studion, vi måste prata." sa mannen. "Ni kan komma klockan två imorgon."

"Men.."

"Då ses vi där, bra!" sa mannen och la på. Typiskt.  

Jag ringde till killarna, en efter en.

Jag kände att jag var trött och hungrig. Jag gick in i köket och tog ett äpple och ett glas vatten. Jag gick rastlöst runt i rummet. Jag visste att det var massa oroliga och ledsna fans som ville ha reda på hur det är med Louis, men jag orkar inte bry mig. 

Nästa dag:

Jag var på väg till studion. När jag skulle gå in så hörde jag röster innanför dörren. Jag tvärstannade och av en reflex lyssnade jag uppmärksamt.

"Du förstår väl att de inte kan hålla sig på toppen utan Louis!?" sa en man.

"När han blir frisk är de MINST lika kända!" sa en kvinna. 

"OM han blir frisk. Och det kommer INTE att hända!" sa mannen

Jag suckade. Tänk om mannen hade rätt? Tänk om ... Jag spetsade öronen igen.

"Jag kommer fortsätta kämpa!" sa kvinnan.

"Det kan du glömma. Det är slut för de nu! Det är lika bra vi ställer in turnén."

"Men alla fans? De kommer ju bli förstörda!"

"Jag bryr mig inte!" sa mannen. jag hörde att han var påvåg ut genom dörren så jag sprang in på en toalett några meter från där jag stod.

Han har rätt. FÖR rätt. 

Mobilen vibrerade i fickan. Ett sms från Zayn.

"Är du där än? Vi kommer om fem min"

Jag svarade och gick ut från toaletten. Jag lutade mig mot väggen och nynnade på en låt. Utanför fönstret såg jag två flickor som syn på mig. De vinkade och jag vinkade tillbaka. Jag rörde mig mot dörren. Och som jag trodde följde de efter. Jag vinkade till dem så de kom.

"Säg inte till någon annan att jag var här. Ni får heller inte säga till nån eller skriva på facebook, twitter eller liknande att ni träffat mig. Förstått?" sa jag. De nickade.

"Hur, hur är det med Louis?" Frågade en av tjejerna osäkert.

"Han är medvetslös." sa jag. "Men han blir nog bra." Jag försökte le men de gick nog inte på det. De sträckte fram en anteckningsbok och jag signerade åt dem. Sen gick jag in igen.

Några minuter senare kom Zayn, Liam och Niall. Vi gick in till studion och möttes av en man vi aldrig sett förut. Han presenterade sig för oss.

"Jag heter Oscar" sa han.

"Okej..." sa Zayn tankspritt. 

"Jag måste berätta en sak..." började han. Så, det var sant. Jag suckade. De andra kollade konstigt på mig.

"Ni får lägga av." sa Oscar.

"Va!?" frågade Liam, som om han inte förstått.

"Ja, inget mer för er! Turnén är redan inställd! Allt är inställt!" sa Oscar och gick sin väg.

Just vad vi behöver ... 

"Men ... varför?" Viskade Niall.

Alla stirrade tomt ut i luften. Tillslut ställde sig Zayn upp och gick iväg. 

"Zayn?" 

Han höjde handen som svar och sprang ut genom dörren.

Vi andra började också röra på oss. Det var alltså slut nu... slut på allt. Våra drömmar. Ryktena var sanna.

Vi gick tillsammans hem till mig. Ingen sa något. 

Zayn sms:ade till Eleanor och frågade om hon var hos Louis. Det var hon.

"Ska vi gå dit?" frågade Liam. Fast det lät mer som ett 'Vi går dit'. 

Jag nickade och tog på mina solglasögon. Nu började vi komma in mer i 'city'. De andra gjorde som jag. Snart var vi framme vid sjukhuset. Två tjejer kände igen oss (som också många andra hade gjort på vägen till sjukhuset.) och vinkade. Vi var tacksamma för att de inte blev galna och sprang fram till oss.  Vi vinkade tillbaka och gick in till receptionen.

"Louis?" Frågade kvinnan som satt i receptionen. Alla kände igen oss här nu vid det här laget. 

"Mm." sa Liam. 

"Samma rum." sa kvinnan och nickade mot korridoren fram till hissen. Vi behövde ingen som visade vägen nu. 

Vi gick i korridoren fram till hissen. Zayn tryckte på knappen så hissen kom ner till oss. Efter ca 10 sek kom den och vi gick in.

"Hej El!" sa vi när vi gick in i rummet.

"Hej. Varför så dystra?" frågade hon när hon såg våra ansikten.

Vi tittade mot varandra. Jag nickade mot Niall som började berätta;

"Vi var i studion förut, för de ville prata med oss. En kille som heter Oscar sa att de hade ..." Han tog ett djupt andetag och fortsatte. "... ställt in turnén. Han sa också att ..." 

"Att allt är slut." fyllde Zayn i.

Eleanor blev stum.  Hon stirrade på oss i flera minuter.

~ELEANORS PERSPEKTIV~

Jag trodde först att jag hört fel. Men tillslut förstod jag att de talade sanning.

"V-va? Eran karriär?"

"Ja." sa Harry dystert.

Jag kollade på Louis igen. Deras dröm, som hade gått i uppfyllelse. Nu, borta! Jag lutade mig fram till Louis och viskade allt i hans öra.

"Jag hoppas att du hör mig älskling..." avslutade jag. Han ryckte till, som han gjorde med jämna mellanrum. För det mesta när jag pratade med honom.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Varför händer det här? 

Är det något ni vill ha med, något som ni saknar? Kommentera då! 1+ för nästa!

I förra avsnittet:

'Riing Riing' Det var hemtelefonen. jag gick för att svara.

"Harry!"

"Hej det är Mary från akuten!"

"Är det nåt med Louis?" Jag kände paniken stiga.

"Ja, jag tycker att ni kommer hit nu." sa Mary.

"O-okej..." Mary la på.

"Vi ska åka till Louis nu..." sa jag.

"VARFÖR!?" Frågade Eleanor upprört.

"Jag... jag vet inte..." sa jag och hämtade mina bilnycklar. Inget var som förut. Min mobil ringde igen. Jag kollade på displayen. Det var våran sångpedagog. Jag ignorerade samtalet.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

~HARRYS PERSPEKTIV~

"Vi har rätt att få veta!" sa Eleanor upprört. Vi satt i bilen på väg till lasarettet.

"Mmm..." sa jag frånvarande. Liam satt bredvid mig. I baksätet satt Zayn, Niall och Eleanor. Tur att bilen var rymlig.

Vi kom fram till sjukhuset. Jag körde in på parkeringen. När jag hade parkerat sprang alla ut. Med rasdka steg gick vi in.

"Åh hej!" sa kvinnan i receptionen. "Ni ska hälsa på Louis va?" Häsla på. Det var en ny mening. Förut har de sagt saker som 'Titta till' eller 'Titta på'. Det sista undrar vi faktiskt lite över. Som om vi var galna fans eller så?

Louis var i samma rum som igår. Utanför rummet väntade en sjuksköterska på oss. Hon log och öppnade dörren.

När vi kom in stod det massa läkare runt omkring Louis säng. Men... satt han upp?

Eleanor gick fram till sängen. Det var sant. Louis satt faktiskt upp. Men han sov.

"Så fort ni går blir han sämre." sa en läkare. "När han hör era röster blir han trygg och orkar kämpa lite till."

"Åh Lou!" sa Eleanor. "Varför sitter han upp?" frågade hon sen.

"Han andas bättre då har vi märkt." sa samma läkare. "En riktig skum sjukdom har vi märkt."

Eleanor satt på en stol och när hon smekte hans hand blinkade han till. Alla i rummet reagerade.

"Ta hans hand." sa en läkare. Eleanor gjorde som han sa. Louis blinkade igen. 

~LOUIS PERSPEKTIV~

Jag lovar att om jag orkade skulle jag öppna ögonen. Hon skulle sitta bredvid mig. Det vet jag. Jag känner det. Men jag har inte styrkan. Nästan. Snälla Louis orka nu då! Det ändå jag kan åstadkomma är en att blinka. Det är ju så ljust också! Kunde de inte släcka lampan. Jag hör henne! Yes.

"Snälla Louis! Lova att bli frisk." säger hon gång på gång.

Jag lovar.

~NIALLS PERSPEKTIV~

Det är jobbigt att stå och kolla på. Jag tänker på dagen Harry ringde mig. När jag satt och kollade på TV. När jag hörde på nyheterna om Louis! Vilken panik jag fick. 

"Är inte du hungrig Niall?" Frågade Zayn. Antagligen för att ha nåt att säga. Varför skulle jag vara hungrig nu? Okej. Jag har knappt ätit pån tre dagar men ändå. 

Jag gav honom en mördande blick och sa sedan:

"Jag orkar inte känna efter när Louis är, kanske, dödligt sjuk." Jag såg åt Eleanors håll och gav henne en ursäktande blick. Jag var inte direkt stöttande när jag sa sådär men jag var tvungen eftersom Zayn var så korkad.

"Okej okej förlåt då." sa han och höll upp händerna.

Allas uppmärksamhet riktade sig till Louis igen. Han blinkade visst igen.

"För att ni bråkar." sa Eleanor. Men hon sa det med ett leende. Alla livstecken från Louis var en vinst.

"Dags för undersökning så ni får gå nu." sa en läkare. Eleanor reste sig upp och vi gick ut. Utanför sjukhuset stannade hon och sa:

"Jag känner på mig att Louis blir frisk innan turnén." Sen började hon gå hem.

"Skulle inte du åka med oss!?" Ropade Harry.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tror ni Eleanor har rätt eller fel?