Hej !! Jag heter Rakel och har nu fixat dennna design till denna as coola blogg!!

Ville bara säga ett inlägg om mig och så. Jag driver bloggen www.svenska1dlover.bloggplatsen.se

och är tokig Directioner! =D Jag skriver oxå en Novell om 1D, mer om det kan ni läsa på min blogg.

Men om ni kollar på min blogg har jag dock INTE gjort designen till den själv.

Men denna design har jag gjort helt själv. Vill du oxå en snygg design ??

Jag har en blogg om just detta!!!! www.hjelp-med-designer.bloggplatsen.se

Det är bara att ni drar ett mejl till mig rakelee.05@hotmail.com

Men då behöver ni göra som tjejen som äger denna blogg gjort, skicka erat lösen och beskriva lite hur ni vill att det ska se ut. Färger, text, bilder o.s.v

Tack att ni läste detta lilla meddelande

Hoppas vi hörs snart!!

Puss Och Kram! xx <3

Tjäna!

På tisdag åker jag på semester i en vecka, så det kommer dröja till nästa kapitel! 

Men snälla håll er kvar, gå in på hemsidan varje dag! Vill att statistiken ska hålla sig upp någorlunda, haha.

Kom oxå ihåg att rösta i minomröstning. Va inte oroliga, den är inte slut än på ett tag. Vill bara veta!!!

Mamma puttade till mig. 

"What?" frågade jag. Mamma gav mig ännu en sträng blick och så kom jag på.

"My name is Alexis Carter." sa jag ointresserat. 

"Welcome Alexis. I hope you will enjoy your stay here." sa läraren.

Några tjejer sprang in i hallen.

"Vem är den tönten!?" ropade de. Och på deras ansiktsuttryck var det inget bra de sa...

Läraren skällde ut tjejerna och vände sig sedan till mig och min mamma. 

"Sorry for that." sa hon och tittade ner i golvet. Tjejerna fick gå ut igen.

"It's okay." sa mamma. 

Lena hjälpte mig med min bänk och snart var klockan åtta och alla barn sprang in i klassrummet.

"Tyst i klassen!" ropade hon. Jag satt som ett frågetecken längst ner i klassrummet medan alla barn stirrade på mig.

"Vi har en ny elev!" De få elever som inte stirrade på mig vände sin blcik mot mig. Jag stirrade ner i bänken.

"Hon heter Alexis Carter och kommer från England, så hon kan inte språket." fortsatte hon. 

"Är det en tjej!?" ropade samma tjej som förut.

Lena gav henne en sträng blck. "Nu får du sluta Sofia! Att retas är inte tillåtet!" 

Lektionen segade sig fram. Det var matte men jag fick gå till en speciallärare och börja med svenska. Det var hemskt!

Tillslut blev det rast. Jag gick ut till hallen och drog på mig jackan och skorna. Några killar tog fram en fotboll och sprang ut. Jag följde efter dem. På avstånd. 

De gick till en gräsplan en bit från skolan. De började dela ut lag. Jag ställde mig en bit bort och hoppades på att de skulle se mig. En kille såg mig, men han pekade bara på mig och alla killarna skrattade. Sen började de att spela. Jag gick till en bänk längre bort och satte mig. 

Varför är det en sån stor skillnad på tjejer och killar? Det spelar väl ingen roll vad man är? 

Efter en stund kom en vuxen, som jag antar var lärare på skolan, fram till mig.

"Varför sitter du här?" undrade hon. Jag kikade oförstående på henne. 

"Eh?" 

"Oh, sorry! You're the girl from England right?" Frågade hon. 

"Yes!" 

"Why are you sit here?" Undrade hon.

"I may not be with them and play football." sa jag. Jag sneglade på killarna som spelkade för fullt. 

"Come!" sa hon och gick med stora kliv mot fotbollsplanen. Jag småsprang efter. 

När hon kom fram vinkade hon killarna till sig.

"Varför får inte hon vara med?" frågade hon.

"Hon är en tjej!" skrek en av killarna. Jag sparkade i marken, det var så jobbigt att inte veta vad de sa.

"Hon får vara med i allafall. Vilket lag ska hon vara med i?" Hon översatte lite snabbt medan killarna stod i en ring och diskuterade. 

Tillslut fick jag vara med. Först var jag lite blyg, men tillslut orkade jag inte hålla tillbaka längre. 

"Here!" ropade jag. De tittade konstigt på mig. Jag fick bollen iallafall. Hur enkelt som helst dribblade jag fram till mål, och sköt.

"Goal!" ropade jag. Killarna var genast med på noterna. Jag upptäckte att de inte var särskilt duktiga.

"Hon är jättebra!" ropade en ganska lång kille, som inte gick i min klass.

"Kom Alexis!" ropade en av killarna. Jag förstod att han ville att jag skulle komma så jag sprang fram till honom. De andra pojkarna stod där också. 

Jag hade snabbt blivit en favorit att ha i laget. Inte för att skryta men jag var nog bäst, jämfört med killarna hemma i London var de urkassa. Men det var riktigt kul att spela och vi hade träffats varje dag efter skolan och spelat. Det var en till tjej med nu också , Moa. Hon hade var också ny, hon kom två dagar efter mig. Hon var också duktig att spela fotboll. Vi blev snabbt kompisar, hon var som jag. Lite tjejig ibland, men hon gillade inte rosa och hon bar aldrig klänning!

Moa sprang ifatt mig och tillsammans med pojkarna gick vi till fotbollsplanen. Moa var ju också från Sverige, men vi lyckas 'prata' ändå. 

År 2007 5 Mars

"Ta med er erat gladaste och piggaste humör, och sås ses vi på lördag!" sa tränaren Maria. 

Jag och Moa började gå mot omklädningsrummet.

"Vad nervös jag är!" sa Moa. Jag nickade. 

"Ja, tänk vad nervösa vi kommer vara på lördag då!" sa jag och tog en klunk vatten från min lila vattenflaska. 

På lördag, om två dagar, var det finalmatch i en serie. Det var en väldigt viktig match, för om vi vinner går vi upp en division. 

Moa knackade på och ropade att vi kom in innan hon öppnade den stora, vitmålade trädörren. På den vita väggen var klubbmärket målat med en stark lila färg och det stod bänkar i hela rummet. 

"Tänk om vi vinner!" utbrast en i laget som hette Malin. En annan tjej, Luna, sa tyst:

"Men om vi inte gör det då?" Alla vände sig om och stirrade på henne. 

"Tänk inte så Luna!" sa Malin. 

"Sluta var så negativ! Kanske därför du inte är så bra!" ropade Kristin, en ganska elak tjej. 

Luna, som var väldigt blyg och försiktig, smet in i duschen. 

"Vad duktig du är Kristin! Snäll och sympatisk!" sa Moa och gick in i duschen. 

Jag suckade, ställde mig på bänken och ropade i hela rummet:

"Är det så här vi ska hålla på två dagar innan en viktig match!?" Alla tittade upp på mig.

"Nej!" sa Moa och alla skakade på huvudet.

"Hur ska vi bete oss då? Kristin?" 

"Jag sa bara att det kanske vore bättre om hon stannade hemma, mer chans att vi vinner!" sa Kristin nonchalant och packade sin väska. 

"Du har rätt, det är just sådär vi inte ska bete oss. Ett bra exempel, eller hur?" sa jag och hoppade ner från bänken. Alla nickade, och några fnissade och sneglade på Kristin. 

"Är du klar Alexis?" frågade Moa otåligt. 

"En minut." sa jag och borstade igenom mitt nästan eldröda, långa hår. Jag hade på mig svarta haremsbyxor, en svart t-shirt med tryck och en blommig kofta. Jag hade en ganska speciel stil, och jag hatar fortfarande klänningar. 

"Är det soligt?" frågade jag medan jag målade på ett tunt lager mascara, för att inte verka helt efter medans de andra tjejerna trängs vid den andra spegeln med necesärer fulla med smink. 

"Ja." sa Moa otåligt. "Klar?" 

Jag nickade och hängde min sportväska över axeln. Jag satte också på mig ett par solglasögon.

En minut senare satt vi på cyklarna och var påväg hem. Vi bodde bara två kvarter ifrån varandra.

"Vi tar sällskap på lördag va?" frågade jag när vi kommit fram till mitt hus. 

"Ja. Jag ringer dig imorgon." sa Moa och cyklade iväg.

När jag gick in ropade mamma på mig från vardagsrummet. 

"Jo, Alexis, det är så att vi ska flytta tillbaka till London på lördag."

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Oj, oj, oj! Vad ska hända nu?

Snälla, om ni kommenterar kommer det delar fortare, då får jag mer inspiration!

Kom ihåg att jag använder Google Translate ibland ;)

Hej!
Jag är ledsen att det inte kommer ut inlägg så ofta. Jag har inte så bra inspiration just nu, plus att jag inte hinner med så bra. Jag har stallet och massa nu innan sommaren i skolan! Men nu tror jag det ska bli bättre   

"We're moving." sa jag. Louis fattade inte först.

"Where? To the house next to me?" frågande han. Det fanns ett hus till salu bredvid Louis, som jag vill flytta till.

"No ... to Sweden!" sa jag.

"Sweden?" Frågade han. 

"I don't now, a country, i think." sa jag.

"What! Are you serious!?" ropade han.

"Yes ..." sa jag. 

"Can you tell that to the other?" frågade jag Louis. 

"Sure!" sa han och gick bort till Oliver, Tom, Robert, Kevin, Christopher, Eric, Billy and John.

Louis sa det. Det som gjort att jag legat vaken och gråtit inatt, som ett litet barn. Å just det, jag är ju ett litet barn!

"WHAT!?" skrek Oliver. "No!" 

Han tittade åt mitt håll. Jag nickade. 

Jag gick in i huset. Mamma och Vanessa satt och pratade i vardagsrummet. 

"We're moving next week, on monday." hörde jag mamma säga. Idag var det torsdag. En, två, tre, fyra. fyra dagar kvar! 

Jag ställde min ryggsäck i hallen och smög in i köket.

"Hi Alexis!" ropade mamma. 

"Hello!" svarade jag. Jag tog ett äpple och gick in i vardagsrummet.

"I go to the park!" sa jag. Mamma skakade på huvudet.

"No, no, no! We'll pack!" sa hon. Jag stod en stund och bara andades ut, och in. 

"Why!?" sa jag. Fast jag visste varför. 

"We're moving on ..."

"Monday! I know!" sa jag. "Where is the moving boxes?" Jag tittade mig omkring. 

Mamma sa att jag skulle börja packa mina kläder i en resväska. Jag gick upp på mitt rum med väskan i släptåg och satte mig på huk framför min lilla garderob.Jag öppnade dörren. En fotboll ramlade ut och träffade mig i huvudet. 

"Ouch!" sa jag till mig själv. Jag började riva ut mina kläder. Jag stoppade ner alla mina träningsbyxor, fotbollsshorts och mjukisbyxor. Jag hittade också några jeans som jag nästan aldrig använde. Jag tycker det är obekvämt och stelt.

Jag plockade också ner mina tröjor. T-shirts, fotbollströjor, långärmade tröjor, munkjackor.

Längst in i gareroben hittade jag en klänning. Den hade jag fått av farmor när jag fyllde år. Den gick ner till knäna, den var mörkblå med stora, vita prickar. Inga blommor. Inga fjärilar. Och inga hjärtan! Men klänningar är inte heller min typ. Fast, om jag var tvungen, skulle det bli den. 

Jag fick gå två timmar i skolan. Sen skulle vi åka till flygplatsen och flyga till Sverige. Jag och Louis cyklade till skolan.

"Do others in your class if you're moving?" frågade Louis. Louis var två år äldre än mig. 

"No, my teacher will say it today!" sa jag. 

När vi kom fram till skolgården var det som vanligt. Killarna spelade fotboll eller lekte jaga och tjejerna hoppade hopprep eller jagade killarna. 

Sen skulle de andra tjejerna vara överlyckliga. De tyckte jag var konstig som var med killarna. Och inte hade kjol eller klännning! 

Killarna sprang fram till oss. 

"Moves you today?" frågade Oliver fast han visste svaret.

"Yes." sa jag. 

Jag satt vid min bänk. Våran lärare kom in i klassrummet.

"Good morning!" sa hon.

"Good Morning!" Svarade klassen. 

"I have something important to tell you!" sa hon. "Alexis will move today, to a country called Sweden!"

Hela klassen tittade på mig. Jag drog i min skoluniform. Jag rodnade. 

Läraren drog ner kartan och började babbla om Sverige. Jag lyssnade inte. Ville inte lyssna. 

Vi fick gå ut på rast. Jag hoppades att Louis skulle ha rast nu för det skulle vara sista chansen att säga hejdå.

"Mrs Carter?" Sa min lärare. Jag vände mig om.

"I hope you have a good time in Sweden." sa hon och log. Jag log tillbaka.

"Bye Mrs Bradshaw." sa jag och gick ut. Min väska var full av saker jag skulle ta med mig. 

Jag kom ut på skolgården. Jag tittade mig om. Jag såg inte Louis.

"Damn ..." sa jag.

"I thought you have to swear!" sa en röst.

"Louis!" sa jag och vände mig om. Han stod bakom mig och flinade. Men helt plötsligt dog hans leende.

"Er, I will, I will miss you ..."  erkände han. 

"I will miss you!" sa jag. Vi stod och kollade på varandra. Tillslut kramade jag om honom. Vi hade aldrig kramats förut, inte så här. Bara i fotbollen liksom, när vi var på samma lag och nån av oss gjorde mål.

"Hurry up we need to the airport!" Ropade mamma. Jag sprang ut med min sista resväska och stoppade in den i bakluckan. Sen kom Vanessa ut. Hon hade ett par korta, svarta shorts. Hennes långa hår med lila toppar var utsläppt och hängde ner över axlarna. Hon hade en vit blus på sig. Med sig hade hon den stora "nödvändiga" väskan som hon skulle ha på planet. Smink, mobil, smink, smink, en munkjacka, smink och en bild på hennes favoritband. Och lite hårgrejer.

"Vanessa! You do not need all that stuff!" sa mamma. Vanessa muttrade något och satte sig i bilen. 

Snart satt vi på planet på väg till Sverige. 

"Bye London!" Viskade jag. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni tyckte om den! Kommentera för nästa del! 

Kom ihåg att jag använder Google Translate ibland så om det inte är bra engelska vet ni varför!

Hej!
Jag vill göra en ny fanfic... får för tillfället ingen inspiration till Magic ... fortsätter nån annan gång ;) 

Lägger ut sista inlägget till "Magic" för ett tag sen. Kanske hinner med en prolog också sen, hoppas det :) 

Kram från mig! 

I förra avsnittet:

"Jag tror er inte." sa jag. Jag bara MÅSTE veta vad det är annars kommer jag aldrig kunna somna. Och jag behöver sova.

Min hårda ton fick alla att vakna till. Till och med Eleanor hoppade till. Hon tittade sorgset på mig. Killarna stirrade på mig. Jag är samma Louis fast bara lite tröttare. och sjukare ...

Eleanor och Harry tittade på varandra. Harry drog undan lockarna ur ögonon och tittade på mig. 
"Ehm ... jo alltså ... de har ställt in turnén." sa han. What?

"Och inte bara det ..." sa Eleanor och tittade på mig. Vadå? vad händer ....

"Hallå Louis? Louis ... Loui ..." 

"Han svimmade!" skrek Eleanor. Det var det sista jag hörde ...

~HARRYS PERSPEKTIV~

Några läkare sprang fram till Louis  och undersökte honom. 

"Hur är det med honom?" Frågade Eleanor. Hon hade blivit väldigt orolig när Louis svimmade.

"Vi vet inte." sa en sjuksköterska frånvarande medan hon sprang runt sängen och hjälpte läkarna.
Det här är jobbigt. Vi vet inte vad det är med Louis eller om han blir frisk. Det ända vi vet är ... Nej, vi vet ingenting längre. Allt är bara förvirrande och konstigt nu för tiden. 
"Skulle ni kunna sätta er ute i korridoren?" Frågade en läkare. Jag nickade och vi gick ut och satte oss i några stolar som stod efter väggen. Fast jag och Niall bara gick runt i korridoren, vi kunde inte sitta still.

"Tänk om ..." Började Eleanor,
"Sluta tänk på det negativa som kan hända!" sa en sjuksköterska som kom ut från rummet precis då. 
Hon vinkade in Eleanor. Vi andra fick vänta utanför.

Jag kikade in när de gick in. Han var vaken igen.
"Yes ..." sa jag tyst och satte mig ner.
"Vad?" Frågade Niall och satte sig bredvid mig.
Jag berättade att jag såg att han var vaken. 

Vi fick gå in en efter en. Tillslut var det min tur. Jag var sist av alla.
Louis kändes fortfarande som en främling. Han tittade på mig med en blick som sa mig att något var fel. 

"Lyssna nu Harry." viskade han. "Jag vet att ni döljer något för mig och jag vill veta vad det är."

Hans hårda ton gjorde mig förvånad. 

"Men Louis ..."

"Inga men! Vad har hänt medan jag varit medvetslös?" viskade han upprört. 

"Vi får ta det en annan dag. Det är  inte bra för dig att vara arg." sa jag försiktigt. Louis var arg, det såg man på lång väg. 

"Nej ...Säg det nu eller ..." började han. 

"Eller?"

"Gå." sa han och tittade up genom fönstret. Gå. Två bokstäver, som gjorde så ont. G och Å.

Jag gick ut från rummet. Ville han inte ha mig där, skulle jag inte vara där. Utanför satt de andra och titta upp när jag sprang ut.

"Det gick fort." sa Niall. 

"Jag måste gå hem, öh, vi ses!" sa jag och gick iväg till hissen. 

~LOUIS PERSPEKTIV~

Okej, jag var lite hård. Men jag trodde inte att han skulle gå. 

"Vad hände?" Eleanor och Niall smög in och ställde sig vid min säng.

Jag berättade för dem.

"Du är väldigt bra på att se om något är fel." sa Eleanor.

"Nej, men ni är väldigt tydliga!" sa jag. "Igår, när jag nämnde turnén blev ni nervösa, det såg vem som helst."

"Du har rätt. Det är något." sa Niall.

"Vadå för något?" sa jag otåligt. Jag såg att Eleanor skulle berätta det för mig, men just då kom en läkare och sa att de var tvugna att gå. Innan Eleanor gick ut mimade hon Jag berättar imorgon. 

Jag fick äntligen vila. Det var svårt att somna eftersom jag tänkte på Harry hela tiden. 

Cirka en timme senare:

Jag vaknade med ett ryck. Jag har ont i hela kroppen.

"Aj!" skrek jag när jag rörde på mig. En sjuksköterska kom in.

"Hur är det?" frågade hon.

"Jag har ont ... i hela kroppen.." viskade jag.

"Ligg still." sa hon till mig innan hon lämnade rummet. Jag kände paniken stiga inom mig. Mitt huvud bultade, armar och ben värker och hela jag var varm. Tre läkare kommer in i rummet. De undersöker mig medan jag ligger och plågas av smärtan i min kropp. Vid varje rörelse skriker jag till.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2+ för nästa!

I förra avsnittet:

"Dags för undersökning så ni får gå nu." sa en läkare. Eleanor reste sig upp och vi gick ut. Utanför stannade

hon och sa:

"Jag känner på mig att Louis blir frisk innan turnén." sen började hon gå hem.

"Skulle inte du åka med oss!?" Ropade Harry.

~HARRYS PERSPEKTV~ 

Jag kände mobilen vibrera i fickan.

Jag tog upp den och svarade.

"Ja hallå?" Sa jag.

"Ja, det är Harry va?" sa en mansröst. Jag tror det var en man från skivbolaget.

"Mm."

"Jo, ni måste komma till studion, vi måste prata." sa mannen. "Ni kan komma klockan två imorgon."

"Men.."

"Då ses vi där, bra!" sa mannen och la på. Typiskt.  

Jag ringde till killarna, en efter en.

Jag kände att jag var trött och hungrig. Jag gick in i köket och tog ett äpple och ett glas vatten. Jag gick rastlöst runt i rummet. Jag visste att det var massa oroliga och ledsna fans som ville ha reda på hur det är med Louis, men jag orkar inte bry mig. 

Nästa dag:

Jag var på väg till studion. När jag skulle gå in så hörde jag röster innanför dörren. Jag tvärstannade och av en reflex lyssnade jag uppmärksamt.

"Du förstår väl att de inte kan hålla sig på toppen utan Louis!?" sa en man.

"När han blir frisk är de MINST lika kända!" sa en kvinna. 

"OM han blir frisk. Och det kommer INTE att hända!" sa mannen

Jag suckade. Tänk om mannen hade rätt? Tänk om ... Jag spetsade öronen igen.

"Jag kommer fortsätta kämpa!" sa kvinnan.

"Det kan du glömma. Det är slut för de nu! Det är lika bra vi ställer in turnén."

"Men alla fans? De kommer ju bli förstörda!"

"Jag bryr mig inte!" sa mannen. jag hörde att han var påvåg ut genom dörren så jag sprang in på en toalett några meter från där jag stod.

Han har rätt. FÖR rätt. 

Mobilen vibrerade i fickan. Ett sms från Zayn.

"Är du där än? Vi kommer om fem min"

Jag svarade och gick ut från toaletten. Jag lutade mig mot väggen och nynnade på en låt. Utanför fönstret såg jag två flickor som syn på mig. De vinkade och jag vinkade tillbaka. Jag rörde mig mot dörren. Och som jag trodde följde de efter. Jag vinkade till dem så de kom.

"Säg inte till någon annan att jag var här. Ni får heller inte säga till nån eller skriva på facebook, twitter eller liknande att ni träffat mig. Förstått?" sa jag. De nickade.

"Hur, hur är det med Louis?" Frågade en av tjejerna osäkert.

"Han är medvetslös." sa jag. "Men han blir nog bra." Jag försökte le men de gick nog inte på det. De sträckte fram en anteckningsbok och jag signerade åt dem. Sen gick jag in igen.

Några minuter senare kom Zayn, Liam och Niall. Vi gick in till studion och möttes av en man vi aldrig sett förut. Han presenterade sig för oss.

"Jag heter Oscar" sa han.

"Okej..." sa Zayn tankspritt. 

"Jag måste berätta en sak..." började han. Så, det var sant. Jag suckade. De andra kollade konstigt på mig.

"Ni får lägga av." sa Oscar.

"Va!?" frågade Liam, som om han inte förstått.

"Ja, inget mer för er! Turnén är redan inställd! Allt är inställt!" sa Oscar och gick sin väg.

Just vad vi behöver ... 

"Men ... varför?" Viskade Niall.

Alla stirrade tomt ut i luften. Tillslut ställde sig Zayn upp och gick iväg. 

"Zayn?" 

Han höjde handen som svar och sprang ut genom dörren.

Vi andra började också röra på oss. Det var alltså slut nu... slut på allt. Våra drömmar. Ryktena var sanna.

Vi gick tillsammans hem till mig. Ingen sa något. 

Zayn sms:ade till Eleanor och frågade om hon var hos Louis. Det var hon.

"Ska vi gå dit?" frågade Liam. Fast det lät mer som ett 'Vi går dit'. 

Jag nickade och tog på mina solglasögon. Nu började vi komma in mer i 'city'. De andra gjorde som jag. Snart var vi framme vid sjukhuset. Två tjejer kände igen oss (som också många andra hade gjort på vägen till sjukhuset.) och vinkade. Vi var tacksamma för att de inte blev galna och sprang fram till oss.  Vi vinkade tillbaka och gick in till receptionen.

"Louis?" Frågade kvinnan som satt i receptionen. Alla kände igen oss här nu vid det här laget. 

"Mm." sa Liam. 

"Samma rum." sa kvinnan och nickade mot korridoren fram till hissen. Vi behövde ingen som visade vägen nu. 

Vi gick i korridoren fram till hissen. Zayn tryckte på knappen så hissen kom ner till oss. Efter ca 10 sek kom den och vi gick in.

"Hej El!" sa vi när vi gick in i rummet.

"Hej. Varför så dystra?" frågade hon när hon såg våra ansikten.

Vi tittade mot varandra. Jag nickade mot Niall som började berätta;

"Vi var i studion förut, för de ville prata med oss. En kille som heter Oscar sa att de hade ..." Han tog ett djupt andetag och fortsatte. "... ställt in turnén. Han sa också att ..." 

"Att allt är slut." fyllde Zayn i.

Eleanor blev stum.  Hon stirrade på oss i flera minuter.

~ELEANORS PERSPEKTIV~

Jag trodde först att jag hört fel. Men tillslut förstod jag att de talade sanning.

"V-va? Eran karriär?"

"Ja." sa Harry dystert.

Jag kollade på Louis igen. Deras dröm, som hade gått i uppfyllelse. Nu, borta! Jag lutade mig fram till Louis och viskade allt i hans öra.

"Jag hoppas att du hör mig älskling..." avslutade jag. Han ryckte till, som han gjorde med jämna mellanrum. För det mesta när jag pratade med honom.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Varför händer det här? 

Är det något ni vill ha med, något som ni saknar? Kommentera då! 1+ för nästa!