"Hurry up we need to the airport!" Ropade mamma. Jag sprang ut med min sista resväska och stoppade in den i bakluckan. Sen kom Vanessa ut. Hon hade ett par korta, svarta shorts. Hennes långa hår med lila toppar var utsläppt och hängde ner över axlarna. Hon hade en vit blus på sig. Med sig hade hon den stora "nödvändiga" väskan som hon skulle ha på planet. Smink, mobil, smink, smink, en munkjacka, smink och en bild på hennes favoritband. Och lite hårgrejer.

"Vanessa! You do not need all that stuff!" sa mamma. Vanessa muttrade något och satte sig i bilen. 

Snart satt vi på planet på väg till Sverige. 

"Bye London!" Viskade jag. 

Mamma hade tydligen köpt en lägenhet i Sverige. Hon berättade det när vi satt på planet. 

Vi landade på en flygplats. 

"Arlanda in Stockholm." hade mamma sagt när jag frågat. Jag tittade ut genom fönstret när vi åkte över Stockholm. Mycket vatten. Mamma berättade att Sverige var större än England till ytan, men det bodde nästan lika många människor i London som det bodde i hela Sverige.

Ifrån Stockholm skulle vi åka ända till Skåne. 

"Arriving!" ropade mamma högt i bilen som vi hyrt. Jag och Vanessa, som låg och sov, hoppade till och vaknade. 

"Thank you mom ..." muttrade Vanessa. Jag sträckte på mig och tittade ut. Vi stod utanför en lägenhet byggd av tegel. Vi stod vid en trottoarkant. På höger sida av huset fanns en lekplats. Det stod lite björkar här och var.

"Let's go in!" sa mamma entusiastiskt.  

"It can not get better than this ..." viskade Vanessa ironiskt till mig. 

Vi gick in i lägenheten som vi skulle bo i. Tapeten var bortriven på en del ställen och det hängde spindelnät här och där. 

"WHAT!?" skrek Vanessa. Man såg paniken i hennes ögon. 

"Please Vanessa, we can renovate themselves. Easy now." sa mamma. Vi gick in i köket som låg bredvid hallen. Det fanns ingen spis, kylskåp eller frys. Det låg damm på golvet och skåpluckorna.

"Oh my god mom! It's, it's horrible! No, not horrible. More than horrible! I hate that. How could you buy something like this!?" Vanessa exploderade, hon sprang ut. 

Mamma suckade och såg ledsen ut.

"I, I have no money ..." sa mamma. Jag hatade det också, men jag ville inte vara elak som Venssa.

"It is okey." sa jag. Mamma lös upp och suckade igen.

"But how do we get Vanessa to understand it?" sa mamma. Jag tänkte efter en stund. 

Vi kollade igenom resten av lägenheten. Under tiden fick jag en idé. Om mamma lät Vanessa inreda lägenheten nästan helt fritt kanske hon lugnade ner sig lite.

"Thank you!" Vanessa kastade sig runt mammas hals. 

"But we don't have much money. So there will be no luxury items." sa mamma. Vanessa nickade och gick in till vardagsrummet. Några av våra gamla möbler hade kommit så vi hade ägnat de senaste timmarna åt att bära. I vardagsrummet stod våran vita soffa. Framför stod ett soffbord med glasskiva. På väggarna just nu satt tapeter med gula månar på. De var långt ifrån vackra. 

"You may go to school tomorrow." sa mamma helt plötsligt.

"Why?" klagade Vanessa.

"Why not?" svarade mamma. Jag suckade.

"Yeah, why?" sa jag. Mamma tittade strängt på oss. Den blicken sa att vi inte kunde säga emot. 

"You do not need school uniforms!" sa mamma. Jag tittade förvånat på henne. Ingen skoluniform! Yes! 

"Are you serious!?" tjöt Vanessa."Oh my god!!" Hon dansade runt i rummet.

"I'm nervous ..." klagade Vanessa. 

"Me too!" sa jag. Vi satt i bilen påväg till skolan. Jag tittade ut genom bilrutan. i famnen låg min ölskade fotboll. Jag hade mjukisbyxor och en t-shirt på mig.

Vanessa hade alltid sagt att jag borde tänka mer på mitt yttre. Jag orkar liksom inte! Orkar inte bry mig.

"Arriving!" ropade hon för andra gången på två dagar.

Jag tittade ut på skolområdet. Barn sprang runt på skolgården. Och, de spelade fotboll!

"Yes!!" sa jag och hoppade ur bilen.

"You know, we must meet your teacher first." sa mamma och gav mig min ryggsäck. "You can play later!"

Vanessa fick gå själv, mamma skulle komma sen. Det viktiga var tydligen att jag skulle komma till rätta först.

"Where's the classsroom?" frågade jag.

"I don't know." sa mamma.

"Ask someone!" sa jag. "There are so many kids in the schoolyard!"

"You answered your own question. They can not speak English because they are children! I see no adult ..." sa mamma sammanbitet. 

Tillslut hittade vi en vuxen som visade oss till mitt klassrum. Min lärare stod i hallen där man hängde av sig kläderna. Hon hade fixat en plats till mig. Jag hängde min luvtröja där och tog av mig skorna.

"Welcome to Sweden!" sa läraren. "My name is Lena Karlsson." 

Skumt namn. Jag fnissade till lite tyst. Mamma gav mig en sträng blick. 

"Thank you, I'm Alexis mother." sa mamma. "My name is Pat Carter."

Mamma puttade till mig. 

"What?" frågade jag. Mamma gav mig ännu en sträng blick och så kom jag på.

"My name is Alexis Carter." sa jag ointresserat. 

"Welcome Alexis. I hope you will enjoy your stay here." sa läraren.

Några tjejer sprang in i hallen.

"Vem är den tönten!?" ropade de. Och på deras ansiktsuttryck var det inget bra de sa...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för segt kapitel. Jag ber om ursäkt!! Jag kan nästan lova att den kommer bli mycket bättre när jag kommit en bit!

Kommentera gärna för att nästa ska komma snabbare!

År 1999 3 Maj

"Here Tom! Pass the ball to me!" Ropade jag. Tom passade bollen, som jag passade vidare till Oliver. 

"Here!" ropade jag till Oliver. "I can score!" Oliver passade mig, men när jag skulle skjuta på målet kom Louis och tog den från mig.

"Haha, you're soo bad!" skrattade han innan han sprang iväg med bollen. Han dribblade förbi Tom, fintade bort Oliver och skjöt på målet.

"Catch it Robert!" Ropade jag, han tog den, men tappade den på mållinjen.

"What time is it?" frågade jag för att Louis inte skulle stå och reta oss. 

"I don't know, I can't the watch!" Ropade Louis. De andra ropade att de inte heller kunde den.

Typiskt, att man är för liten för allt. Åtta år, då får man bara lära sig onödiga saker. Som multiplikationstabellen. MULTIPLIKATIONSTABELLEN! 

"Oh no! I must go home!" sa jag och sprang och hämtade min jacka."Bye!"

"Wait! I'll go with you!" Ropade Louis och sprang till mig. Vi började gå. Jag sprakade bollen framför mig, den var ju min. Tillslut tog jag upp den och bärde den under armen. Louis sprang runt mig, han hade svårt att gå lugnt. 

"Oh, come on! We run the last bit!" utbrast han till sist. Vi började springa och en minut senare var vi hos mig. 

"Bye!" sa jag och gick in. Jag sparkade av mig mina tennisskor och kastade jackan på golvet. 

"Take it up there!" Ropade mamma från köket, hur visste hon..?

"Why is it so hard to be on time?" frågade hon. Vanessa, min snobbiga syster, satt vid bordet och åt sallad.

"Take some meat too, and potatoes." sa mamma till Vanessa. Vanessa suckade och tog den minsta potatisen och skärde en köttbit i två delar och tog den minsta biten.

"Oh my god Vanessa! You're not fat!" utbrast mamma när hon såg Vanessas tallrik. 

"Shut up." mumlade Vanessa. Som tur var hörde inte mamma det. Jag satte mig vid bordet och tog mat.

"Check on Alexis, she is smart! She eats..." sa mamma. Jag fnissade försökte lägga på mer mat på Vanessas tallrik. 

Hon puttade till mig. 

"Stop it! Mom tell her to stop!" Ropade hon. Mamma skrattade men sa åt mig att sluta. Jag suckade och började äta. 

Vi åt en stund innan mamma sa att jag skulle göra matteläxan. 

"Why must I go to school?" suckade jag. Mamma svarade inte. Hon tittade strängt på mig. Jag suckade igen och hämtade min läxa.

"Alexis! Vanessa! Come, I will say one thing!" Ropade mamma nerifrån vardagsrummet. Jag och Vanessa sprang ut från våra rum. 

När vi kom ner till vardagsrummet satt mamma i soffan. Hon log mot oss. Vanessa trodde att hon bara log mot henne.

"Yees! Finally I get to use Alexis room into a closet!" Tjöt hon.

Mamma skakade på huvudet och skrattade.

"No, but we're moving to Sweden!" sa hon glatt. Jag och Vanessa stod både med våra munnar öppna som två fånar. 

"Are you serious!?" skrek Vanessa och sprang upp på sitt rum.

"Teens!" sa mamma och skakade på huvudet. Hon såg inte lika glad ut längre. Jag visste inte vad jag skulle säga.

"The father come?" frågade jag försiktigt med tårar i ögonen.

"No." sa mamma och skakade på huvudet. "We should be separated..."

Det kom inte som en överraskning. Pappa är aldrig hemma, bara en del nätter och då är han full. Mamma brukar skälla på honom och då slår han henne och går ut igen. Hon tror att han är med andra kvinnor. 

Jag började gråta. Jag vet inte riktigt varför, antagligen för att vi skulle flytta. Nytt land, nytt språk, nya människor. Mamma omfamnade mig. 

"Heart? What is it?" Jag snyftade och hennes tröja blev aldelles blöt och snorig.

"I don't want to, to leave Louis." Mamma kramade mig igen. "Or the other boys..."

Mamma tittade sorgset på mig. 

"Sorry sweetheart..." sa hon. Jag sa att jag skulle gå upp på mitt rum. 

Jag gick förbi Vanessas rum. Fullt av postrar på perekta, pinnsmala modeller. Usch! Mycket bättre att vara fotbollsspelare. Men hur skulle det bli nu? Jag känner ingen i Sverige. Vet inte hur de är.

Jag kollade på min väggklocka, som såg ut som en fotboll. Hur mycket kunde den vara? 

"Mom!? What time is it!?" ropade jag.

"20.30!" ropade hon. "You must go to bed now!" 

Jag drog av mig mina fotbollsshorts och drog på mig pyjamasbyxorna. Sen tog jag av mig min blåa tröja och tog på mig min pyjamaströja. Sen gick jag och borstade tänderna. 

Jag satt och åt frukost, tuggade tankspritt på en macka när jag hörde Louis' vissling. Jag slängde i det sista jag hade kvar av juicen och kastade i mig mackan. 

Jag sprang till dörren.

"Wait two minutes!" ropade jag. Louis nickade.

"Okay!"

Jag sprang upp på mitt rum och drog på mig mina mjukisbyxor och en t-shirt. Jag var inte som alla andra tjejer i min klass, rosa kjolar och klänningar. Bara tanken på att sätta på sig en klänning fick mig att rysa! 

Jag orkade inte borsta tänderna, drog bara en kam genom mitt axellånga, röda hår. Bara för att mamam sa att jag var tvungen. 

Sprang nerför trapprna, tog min ryggsäck som låg på golvet i hallen och satte på mig mina tennisskor. 

"Bring a jacket too!" ropade mamma. Jag knölade ner min jacka i ryggsäcken och satte på mig min cykelhjälm.

"Bye!" ropade jag och gick ut. 

Jag la i min fotboll i cykelkorgen och hoppade upp på cykeln. Louis började cykla och jag kom snart ifatt. Jag, som annars brukade prata väldigt mycket, var knäpptyst. 

"What is it?" frågade han tillslut. Jag tittade sammanbitet på honom och sa enkelt:

"We're moving." sa jag. Louis fattade inte först.

"Where? To the house next to me?" frågande han. Det fanns ett hus till salu bredvid Louis, som jag vill flytta till.

"No ... to Sweden!" sa jag.

"Sweden?" Frågade han. 

"I don't know, a country, i think." sa jag.

"What! Are you serious!?" ropade han.

"Yes ..." sa jag. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni kommer tycka om den! Kommentera snälla! Mycket roligare när man får kommentarer! Tipsa gärna era kompisar, om de gillar One Direction. Fast det går ju självklart att läsa ändå, det kommer inte handla så mycket om själva bandet så ...

Kom ihåg att jag använder Google Translate ibland så om det inte är bra engelska vet ni varför!

Här kommer prologen till min nästa fanfic "Best Friends Forever"!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Alexis bodde i London tills hon var åtta år. Hon var då med killarna jämt och spelade fotboll. En dag när hon kom hem från parken där de hade spelat fotboll sa hennes mamma att de skulle flytta till Sverige.

Hon blir förkrossad. Det värsta är att ingen av killarna låter henne vara med och spela fotboll i Sverige, hon är ju tjej liksom. Hon måste lära sig anpassa sig efter alla tjejer. Hon hittar iallafall en kompis, Moa. Alexis får börja i ett fotbollslag. Hon blir fort lagkapten och en populär tjej på sin skola. När hon är fjorton år flyttar de tillbaka till London, och vem träffar hon där om inte hennes gamla bästis? 

Deras vänskap kommer sättas på prov, och känner de verkligen varann så mycket som de tror?

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Lite rörig prolog men hoppas den verkar bra! :)