"Vem letar ni efter?" Frågade hon. Fast det lät mer som ett påstående som 'Ni letar efter någon'.

"Nia..." började jag. Det slog mig att hon antagligen inte visste vem han var. "En kille."

Hon väntade på fortsätttningen.

"En blond kille med ..." Jag tänkte en sekund. "... röd munkjacka."

Damen pekade mot några kvarter längre bort.

"Han gick ditåt." sa hon och gick mot sin bil.

"Tack för hjälpen." sa jag kort och gick iväg.

"Men hallå? Vart ska ni? Hoppa in era tokstållar!" ropade damen och pekade mot sin stora bil. 

~NIALLS PERSPEKTIV~

Jag vaknade av musiken. Högsta volymen på en bilradio. Musiken dunkade i öronen och jag hade ont i huvudet. Harry tittade på mig med plågad blick. 

"Var är jag?" Viskade jag. Han sneglade på mig med en frågande blick, sen gick det upp för honom vad jag sagt.

"I en bil. Mannen, du vet. Kommer du ihåg?" mimade han. Jag nickade. Jag kom ihåg tjejerna på gatan. Jag kände igen en av dem. Brunett ...

"Eleanor!" sa jag högt. Harry såg ut som ett frågetecken. Jag suckade. 

Harry bytte ställning och när han skulle lyfta ena benet var han tyst, men ögonen skrek av smärta.

"Vad har hänt?" Viskade jag. Mannen hade skruvat ner volymen lite men det var fortfarande högt.

Helt plötsligt tvärstannade han bilen och hoppade ut. Jag såg Eleanor springa fram till honom och de pratade en lång stund. Jag såg en tjej som hade hoppat ut ur bilen, hon pratade i telefon. Hon la på och lyssnade på Eleanor. Det var två tjejer till och en kvinna i sjuttioårsåldern. 

De två andra tjejerna gick försiktigt fram till bilen. De öppnade dörren och sa att vi skulle hoppa ut.

"Men var tysta, så han inte märker oss." sa den ena. "Eleanor uppehåller honom..."

"Vi kan inte..." sa jag och sneglade på Harry. "Eller jag kan inte."

Jag och Harry fick förklara vad som hänt. När vi satt och prata, Eleanor hade lyckats uppehålla han länge, kom polisen.

"Var det polisen du ringde förut?" sa jag till tjejen med mobilen som också hade kommit fram till bilen. 

"Ja ..." sa hon generat. Polisen tog hand om mannen.

Senare på sjukhuset:

"Det är det som hänt idag" sa Eleanor när vi berättat allt för Louis. Harry satt bredvid oss med ett gipsat ben. Det var brutet på fem ställen men annars mådde han bra. 

Louis tittade trött och förvånat på oss. Tjejerna och kvinnan stod också i rummet.

"Oj .... Vilken dag!" sa han.

"Mannen fick betala böter, plus några månaders fängelse för han har tydligen försökt kidnappa många andra också!" sa Harry.

"Konstigt att man aldrig hört något från honom om han har kidnappat andra också?" sa Zayn. Liam nickade.

"Men det var i Norge, eller Danmark." sa Eleanor. 

"Undra vad han gör här ..." sa Liam.

Louis skrattade och sa att de inte behövde tänka på det nu. De satt ju här!

"Nu vill jag ha en morot!" sa han och alla skrattade.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommer alltså ta en paus nu. Kommer fortsätta nån annan gång alltså ;) 

I förra avsnittet:

Jag vaknade med ett ryck. Jag har ont i hela kroppen.

"Aj" skrek jag när jag rörde på mig. En sjuksköterska kom in.

"Hur är det?" Frågade hon.

"jag har ont ... i hela kroppen..." viskade jag. 

"Ligg still." sa hon till mig innan hon lämnade rummet. Jag kände paniken stiga inom mig. Mitt huvud bultade, armar och ben värker och hela jag var varm. tre läkare kommer in i rummet. De undersöker mig medan jag ligger och plågas av smärtan i min kropp. Vid varje rörelse skriker jag till.

~LOUIS PERSPEKTIV~

Efter några dagar av smärta och medvetslöshet är jag äntligen vaken igen. Jag antar att killarna och Eleanor varit här flera gånger. 

Jag låg och fingrade på min mobil. Vågade mig faktiskt in på twitter, men ångrade mig snabbt. Skulle ta timmar att läsa igenom allt som fansen har skrivit! 

Jag kollade igenom kontaktlistan. Jag ville prata med någon.

Hm, Harry - har inte lust att prata med honom ... , Zayn - Nej, Niall - Kanske ...

Jag ringde upp Niall som sa att han kunde komma. Jag ringde till Eleanor också. Efter några signaler svarade hon.

"Hallå?"

"Hej ..." viskade jag.

"Louis! Är du bättre!?" 

"Ja ... kan du komma en stund?" 

"Eh ... skulle gärna göra det älsksling ... men hinner inte nu. kanske senare?"

"Visst. Kom när du kan." sa jag och försökte att inte låta besviken.

"Skulle göra vad som helst för att komma ..." 

"Det är okej" sa jag.

"tack ... Vi ses kanske sen!" sa hon och la på. Efter några minuter kom Niall.

Han gick in i rummet och satte sig på en stol.

"Är inte de andra här?" Frågade han förvånat. 

"Nej." sa jag kort.  Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. 

Det var tyst en lång stund. Niall flackade nervöst med blicken runt i rummet.

"Kan du berätta nu? Om det du och Eleanor skulle säga häromdagen?" Frågade jag tillslut. Niall suckade och berättade allt.

"Så är läget just nu ..." avslutade han. 

~NIALLS PERSPEKTIV~

Det kanske var en dålig idé att berätta när han var så dålig, jag vet inte. Men vi hade ju lovat.

"Är det sant...?" viskade Louis frånvarande. Jag nickade bara. 

"... och det är mitt fel ..." andades han. Jag hajade till.

"Nähä! Det är inte ditt fel! det kunde ha hänt vem som helst!" Han tittade på mig.

"Tack ..." sa han. Jag satt hos Louis en stund. Tills han somnade, och jag reste mig upp. Jag lämnade rummet. I dörröppningen höll jag på att krocka med Eleanor. 

"Är du här?" Utbrast hon.

"Ja han ville prata med mig ..." sa jag.

"Okej. Jag kunde inte komma förut." Hon sneglade på den sovande Louis. "Har du berättat?"

"Ja." Erkände jag. Jag blev lite nervös, hon kanske ville berätta? Men hon log bara åt mig och satte sig på stolen vid hans säng.

"Hejdå." sa jag och gick.

När jag gick ut genom dörrarna från sjukhuset sprang två tjejer fram till mig. 
"Heeej Niall!!" Ropade de och kramade mig. 
"Hej..." sa jag och tittade på dem. 
"Hur är det med Louis?" Frågade dem samtidigt som de räckte fram en anteckningsbok och en penna till mig. Jag signerade den och sa:
"Han mår lite bättre." sa jag kort. "Jag måste gå nu."
De kramade mig en gång till och gick sedan, motvilligt, iväg. 

Det blåste kallt så jag drog upp blixtlåset på min munkjacka och tog på mig min keps. Jag bestämde mig ändå för att ta en promenad. Jag gick en stund, gick in på en liten väg. Jag hörde en högljudd bil bakom mig. Jag kastade en blick bakåt och såg en rostig bil. Jag fortsatte att gå.
"Stanna!" Ropade en man. Jag stannade och vände mig om. Mannen som stod utanför bilen var stor och kraftig.
"Kom hit!" sa han. Jag stod kvar.
"Kom hit sa jag!" Ropade han. Jag stod envist kvar. Jag började till och med backa lite diskret. 
"Kommer du inte hit?" hånskrattade han. "Fegis!"

Han drog ut något. Nej någon! Jag såg inte vem det var först. Jag tog några steg närmare och såg att det var Harry!
"Släpp honom." sa jag. Mannen skrattade och Harry kved till. Mannen höll ett hårt grepp runt hans arm.

"Släpp honom." väste jag och tog några setg framåt. 

"Tror du jag blir rädd för dig?" Han tog ett hårdare grepp runt Harrys arm, och Harry skrek till. "Håll tyst!"
Jag orkade inte med mer. Orkade verkligen inte. Harrys rädda ögon stirrade på mig. De skrek 'Hjälp!'.
"Släpp honom!" Ropade jag. "Vad vill du egentligen?" 
Mannen skrattade och slängde in Harry i bilen. Han gick mot mig. Automatiskt backade jag. 
"Ja, det var en bra fråga." sa han. Jag visste inte vad jag skulle göra. 
"Spring efter hjälp Niall!" Skrek Harry inifrån bilen.
"Håll käften!" ropade mannen och sprang till bilen. Han var inte särskilt snabb. Det handlade om cirka tjugo meter, men värt ett försök. Jag sprang ikapp honom, och förbi honom.

"Kom Harry!" Ropade jag, när jag var framme vid bilen. Han hoppade ut på två sekunder men sen gick det segare. Han kunde knappt stödja på vänsterbenet. 
"Kom igen Harry!" Du måste klara det!" peppade jag, men han kunde inte gå, än mindre springa. Det var försent. Mannen var ikapp och tog Harry, plus slog till mig hårt i huvudet. Jag svimmade. Det sista jag såg var fyra tjejer som sprang fram längs gatan.  

~ELEANORS PERSPEKTIV~

När Niall precis gått från rummet:

Louis låg och sov men jag ville inte lämna honom. Jag gick fram till fönstret och tittade ut på det blåsande London. Jag såg Niall gå ut från byggnaden och två fans sprang fram till honom. De fick varsin autograf och två kramar var och jag slår vad om att de frågade om Louis. Sen gick han iväg. Jag såg en rostig bil åka iväg precis när hanj gick iväg, och den följde efter Niall. Jag såg en kraftig man som körde och en människa ligga i baksätet.
"Harry..." andades jag när jag såg de mörka lockarna. Jag fick bråttom. 
"Säg till honom att jag var tvungen att gå!" sa jag till en sjuksköterska och nickade mot Louis säng.
"I love you..." viskade jag och lämnade rummet. Jag tog på mig min gröna jacka i hissen ner och sprang ut från sjukhuset.
"Elleanorr!!" samma tjejer sprang fram till mig. 
"Hej, såg ni en rostig bil här när Niall gick iväg?" frågade jag stressat.
"Ja!" sa den ena. "Den åkte efter Niall tror jag.
"Var gick Niall?" frågade stressat. Jag försökte kolla efter spår men vad jag tänkte på för spår vet jag inte.
"Jag tror han gick ditåt..." sa hon.
"tack ... " sa jag och sprang iväg.
Tjejerna sprang efter.
"Var ska du?" Frågade en av dem. Hon var söt, långt, svart hår och blåa ögon.
Jag kollade på henne samtidigt som jag sänkte farten. Jag måste börja träna, tänkte jag.
"Jag tror Harry är kidnappad ..." pustade jag. "och jag tror att Niall också är det snart ..." 
Tjejerna drog efter andan. 
"Vi följer med!" utbrast de. Jag log mot dem och ökade farten igen.
Vi kom fram till parken. 
"Och nu då?" sa jag tyst. Jag gick fram till en tjej som satt på en bänk och höll på med sin mobil.
"Ursäkta?" Frågade jag. Hon tittade upp. "Har du sett en blond kille gå här? Du kanske kände igen honom, Niall Horan från One Direction.
Hon tittade chockat på mig.
"E-Eleanor?" Frågade hon. Jag nickade otåligt. "Jag vet inte ..."
Hon satt och tänkte i några sekunder.
"Ja! Det gick en kille som såg ut som han för ca tio minuter sen." sa hon tankspritt. 

"Vilket håll?" 
"Han gick till andra sidan parken!" sa hon. Hon ställde sig upp. "Kan jag hj-hjälpa till?"
"Följ med!" sa jag och började gå. 
Vi sprang iväg genom parken. När vi kom fram till andra sidan stannade jag.
"Han kan ha gått var som helst ..." suckade jag. 

En gammal dam i 70-årsåldern stannade framför oss. Hon granskade oss från topp till tå. Jag kollade frågande på henne.
"Vem letar ni efter?" Frågade hon. Fast det lät mer som ett påstående som 'Ni letar efter någon'. 

"Nia ..." började jag. Det slog mig att hon antagligen inte visste vem han var. "En kille."
Hon väntade på fortsättningen. 

"En blond kille med ..." Jag tänkte en sekund. "... röd munkjacka.

Damen pekade mot några kvarter längre bort.

"Han gick ditåt." sa hon och gick mot sin bil.

"Tack för hjälpen." sa jag kort och gick iväg.
"Men hallå? Vart ska ni? Hoppa in era tokstållar!" ropade damen och pekade mot sin stora bil.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för DÅLIG uppdatering! Det ska inte hända igen!

I förra avsnittet:

Jag trodde först att jag hört fel. Men tillslut förstod jag att de talade sanning.

"V-va? Eran karriär?"

"Ja." sa Harry dystert.

Jag kollade på Louis igen. Deras dröm, som hade gått i uppfyllelse. Nu, borta! jag lutade mig fram till Louis och viskade allt i hans öra.

"Jag hoppas att du hör mig älskling..." avslutade jag. Han ryckte till, som han gjorde med jämna mellanrum. För det mesta när jag pratade med honom.

~ELEANORS PERSPEKTIV~

Vi var på väg hem, alla fem. Vi var nästan hemma hos mig när Zayns mobil ringde. Alla tvärstannade medans Zayn svarade. Det ända han sa var 'Hm' eller 'Ja'. Efter ca en minut la han på.

"Vi måste tillbaka till sjukhuset!" sa han och vände. Vi andra tvärvände och sprang ikapp honom. 

"Vad är det?" Frågade Niall som hade kommit upp bredvid Zayn.

"Jag vet inte." sa han och höjde farten. Det gick nästan fem minuter fortare nu än annars. 

När vi kom in mötte en läkare oss i dörren.

"Följ med mig." sa hon och började gå. De hade tydligen flyttat Louis för vi gick i en korridor vi aldrig gått i förut.

Gud vad orolig jag är... 

Läkaren stannade utanför ett rum. Hon vände sig mot oss. Hon log. Sen öppnade hon dörren.

I sängen där inne satt Louis. OCH HAN VAR VAKEN!

Jag drog efter andan. Jag kände att de andra också gjorde det.

"L-Louis?" viskade jag. 

Han vände sin blick mot mig. Louis blick. Den blicken jag saknat i flera dagar.

"H-hej" viskade han. Det syndes att han var trött. Väldigt trött.

Jag kastade en blick på läkaren. Hon nickade mot Louis säng. Jag gick med raska steg fram till sängen.

Sen, sen fick jag krama om honom, det jag längtat efter i flera dagar, som känts som en evighet.

"Åh Louis!" sa jag. Jag såg de andra komma fram till sängen. 

"Hur mår du?" frågade Harry.

"Trött." sa Louis och suckade lågt. Han tittade på oss, en efter en. 

"Har du ont någonstans?" Frågade Zayn.

Louis tog ett djupt andetag. "I huvudet." 

"Du får försöka sova lite." sa läkaren, som sen vände sig mot oss. "Han får stanna några dagar här på observation, och om han inte blir sämre får han åka hem."

Yes!

Harry tittade på mig och mimade 'Ska vi berätta?'. Jag skakade på huvudet. Det gör vi någon annan dag.

"Jag kan nog inte följa med på turnén." viskade Louis. Jag skakade på huvudet och sa;

"Tänk inte på det." Jag log mot honom och han log tillbaka. Men leendet nådde inte ögonen. Jag tror de andra tänkte på det också för de började skruva lite på sig och kunde inte stå still. 

Louis hostade lite och kollade mot fönstret.

"Regnar det?"

"Nej ... eller va?" sa Harry och Niall samtidigt. De var inte riktigt uppmärksamma.

"Ja det regnar." sa Liam och kollade på dem. 

~LOUIS PERSPEKTIV~

Det är något de inte vill berätta för mig. När jag nämnde turnén blev de nervösa och oroliga. Då blir jag själv orolig.
Nånting om turnén är det iallafall.

"Vad är det med er?" viskade jag. Kunde inte riktigt prata ordentligt. Trött. Och sjuk.

"Va? Det är inget med oss ..." sa Zayn och kliade sig i nacken. Det är inget med oss. Vilket svar! Självklart att det är något!

"Jag tror er inte." sa jag. Jag bara MÅSTE veta vad det är annars kommer jag aldrig kunna somna. och jag behöver sova.

Min hårda ton fick alla att vakna till. Till och med Eleanor hoppade till. Hon tittade sorgset på mig. Killarna stirrade på mig. Jag är samma Louis fast bara lite tröttare. Och sjukare ...

Eleanor och Harry tittade på varandra. Harry drog undan lockarna ur ögonen och tittade på mig.

"Ehm ... jo alltså ... de har ställt in turnén." sa han. What?

"och inte bara det ..." sa Eleanor och tittade på mig. Vadå? Vad händer ... 

"Hallå Louis? Louis ... Loui ...

"han svimmade!" Skrek Eleanor. Det var det sista jag hörde...

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

1+ kommentar för nästa!

Blir glad om ni vill tipsa om min blogg till era kompisar ;)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

~HARRYS PERSPEKTIV~

Jag är påväg till Niall. i baksätet sitter Liam. Eleanor och Zayn är redan hos Niall. Det känns så overkligt. Idag skulle vi egentligen spelat in en skiva. En PLATTA. Fansen är ju galna.

"Mitt twitter bombaderades igår ledsna fans." Sa jag frånvarande till Liam.

"Mm." Fick jag till svar. Jag kikade i backspegeln. Liam satt och tittade ut. Nej, han tittade inte ut. Han tittade IN. In i sig, inombords. Jag bromsade in. Jag såg dörren till Nialls villa öppnas. Zayn gick ut i följd av Eleanor och Niall. Zayn gick fram till bilen. Niall började gå nerför trappan när Eleanor ropade något till honom. Niall gick upp och låste dörren. Självklart. Jag såg några fans på andra sidan gatan. De hade nyss fått syn på oss. Nej. Nu måste Niall alltså stanna och prata med de, om de börjar prata med honom. Det gör han alltid.

"HALLÅ? NIALL! ZAYN! HUR..." Niall höjde en hand till hälsning och hoppade in i bilen.

"Jag trodde du skulle stanna och prata med de" sa jag till Niall.

Om blickar kunde döda skulle jag varit en hög rykande Harry-pulver nu.

~LOUIS PERSPEKTIV~

Åh... smärt smärta. Var är Eleanor? Jag vill att hon ska hålla om mig. Trösta mig. 

ÅH NEJ! Vi ska väl spela in en skiva nu? imorgon? Igår? Jag måste vakna. Jag ville öppna ögonen. Jag ville...

"Louiis? Snälla, vakna!" 

Vem var det? Han eller hon grät. Så mycket hörde jag. Inget mer.

"Snälla Louis... Jag klarar inte mer nu..."

 ~ELEANORS PERSPEKTIV~

"Jag klarar inte mer nu..." Det är sant. 

"Vi får inte sluta... sluta hoppas."

"Vad betyder det där?" Liam pekade mot skärmen som visade Louis tillstånd. Hjärtslagen hade hela tiden varit på samma nivå. Nu 'höjdes' det. på skärmen!

"Hämta nån!" Jag var förtvivlad. Tänk om det betydde någonting dåligt? Tänk om Louis... höll på att dö?

"Han börjar vakna." Konstaterade sjuksköterskan. Hon såg våra hoppfulla ansiskten. "Men, det betyder inte att han börjar bli bättre. Vi vet ingenting. Vi har skickat iväg blodprover som de undersöker i ett labratorium."

Jag blir illamående när jag ser Louis i sjuksängen med massa slangar. Han får dropp och två gånger om dagen undersöker de honom för att se förändringarna.

Vi såg Louis röra på sig. Han stönade lågt och hostade till. Sen började han kräkas.

"UT!" Ropade läkaren som nyss kommit in i rummet. Vi sprang ut ur rummet. 

~HARRY PERSPEKTIV~

Vi fick inte vara kvar på sjukhuset. Alla var hemma hos mig och Louis. Nej. Hemma hos mig. Ingen sa något. Stämningen var tryckt. Jag satte på teven. Kanalen var den samma som när Louis slog av teven för exakt två dagar sen. Det var nyheterna. De pratade om One Direction. Det fångade allas uppmärksamhet. Mannen på TV:n sa:

"Ingen vet någonting om Louis Tomlinson i One Direction. Det går också rykten om att bandet ska splittras..."

"VA!!?" Ropade Niall.

"Tyst." sa jag.

"...efter ett bråk på sjukhuset."

"Vem..."

"Tyst." sa jag igen.

"En av medlemmarna hade varit otrevlig mot de andra, så när Zayn gick hem frågade en tjej om han var arg och han sa att han var det. På Harry. Han sa också att han tänkte dra sig ur bandet..."

"NÄ NU!" ropade Zayn och ställde sig upp. "Hur... hur...." Han var för upprörd för att prata.

"... han sa också att han tänkte anmäla Harry för misshandell för att han slagit Zayn i huvudet."

Jag vaknade till. Zayn stod och skakade. Jag visste att han kunde bli väldigt arg och det var inte kul att hamna i bråk med honom.

"Zayn?" Frågade Niall. "Mår du bra?"

"Jag ska fan gå och slå in deras huvud..."

"ZAYN!" Ropade Niall.

"Va?" Frågade han.

"Din mobil! Du gav sjukhuset ditt nummer för absoluta nödfall!" Niall hade nästan panik.

Zayn svarade.

Niall hyperventlierade, Liam såg ut att inte vara långt till tårarna, Eleanor satt och grät och jag... jag var tom.

Zayn kom tillbaka.

"De... Louis..."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

OMG vad händer!!

KOMMENTERA! Nästaa del kommer!

Den här berättelsen är baserad på en dröm jag hade. Men bara en del saker ;)

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

~ NIALLS PERSPEKTIV ~

'Riing Riing'

Jag gick och hämtade telefonen. Jag kollade på displayen. Det var Harry.

"Ja hallå?" 

"Kom till sjukhuset nu!" Flåsade Harry. Han lät upprörd. "Liam möter dig utanför!"

"Varför?" Frågade jag men Harry hade lagt på. Fan också. Jag sprang och hämtade min jacka. Jag kom på att jag glömt att slå av TV:n. Hinner inte slå av den nu. Då hörde jag 'Louis Tomlinson'. Jag sprang in i vardagsrummet iallafall. En man stod och pratade om LOUIS? Vad har hänt..? Han sa:

"Vi fick nyss veta att Louis Tomlinson, medlem i ett av världens kändaste pojkband One Direction, är svårt sjuk."
"WHAT!?" 

"Läkarna vet inte någonting om sjukdomen, det är tydligen en helt nyupptäckt och okänd sjukdom."

Jag sprang ut i hallen. Jag tänkte precis ta bilnyckeln när jag kom på, den är på verkstan. FAN. Jag... får ta taxi. Jag tog mina solglasögon och en mössa. Tur att det var vinter OCH kallt. 

~ LIAMS PERSPEKTIV ~

Kommer han inte snart? Hur lång tid kan det ta. Men sen slog det mig. Nialls bil är ju på verkstan! 

Jag tog upp mobilen. 20 sms från Zayn, 40 sms från Harry! På alla stod det:

'Har han kommit än?' eller 'Be Niall skynda sig!!!!!!' med typ hundra utropstecken.

"Jag ringer upp Niall då..." muttrade jag för mig själv.

Jag slog hans nummer. Niall svarade nästan direkt:

"Hallå? Hur är det med Louis!?" Frågade han upprört.

"Vi vet inte. Vi har ingen aning om jag ska vara helt ärlig. Var är du? Harry och Zayn bombarderar mig med sms!"

"Mig med." Jag fick ta taxin. Men jag kan inte prata så mycket, jag vill inte att taxichauffören sa få veta vem jag är." När han sa 'taxichauffören' viskade han så lågt att jag knappt hörde vad han sa.

"Okej, var är du?"

"Öhm... jag är..." Han la på.

"HÄR!!" ropade han och vinkade till mig. Jag sprang det fortaste jag kunde till ingången.

"Måste du alltid skoja, FAST det är allvarligt?" Muttrade jag.

"Jag skojade inte. Samtalet bröts." Sa han. Jag trodde på honom.

~ HARRYS PERSPEKTIV ~

"Hur lång tid kan det ta?" Frågade jag Zayn gång på gång.

"Lugna ner dig!" Röt han. Jag undrade hur Niall kunde sega så när ens vän kanske var DÖENDE? Jag började bli sur.

Zayn stod i dörröppningen och spanade. Själv satt jag bredvid Louis flickvän vid sjukhussängen. 

Han såg också sur ut. Undra varför. Vad... äsch. Jag vet varför. Försöker bara låtsas att det inte är mitt fel. Jag antar att jag har gått honom på nerverna. Men jag är faktiskt orolig för min bästa vän. Herregud, lite får man väl tåla?

"De kommer nu!" 'Sa' Zayn. Han mer 'skrekviskade'. Jag flög upp från stolen.

"Lugna ner dig!" sa Eleanor. "Han kanske..."

Niall sprang in i rummet.

"Jag..."

"Kunde du inte segat LITE mer..!?" sa Jag.

"Men jag..."

"Bryr du dig inte ett dugg om Louis!!?"

Det såg ut som om Niall krympte inför min ögon. Vad? Louis är döende?

Niall gick fram till Eleanor.

"Bry dig inte om honom. Berätta nu varför du kom så sent." sa Eleanor mjukt, men oroligt.

Hon klappade med handen på stolen. MIN stol. Den stolen JAG suttit på! Hur... jag tog tre djupa andetag och sa att jag skulle gå på toa. Jag gick till toaletterna. Jag ställde mig framför spegeln och försökte lugna ner mig. Niall blev ju riktigt sårad.

"Är jag för hård?" Louis är inte bara min vän. Lilla Niall. stackarn. Jag ÄR för hård. Undra vad han tänker om mig nu. Jag blaskade kallt vatten i ansisktet och tog några djupa andetag. Sen gick jag tillbaka.

Jag hörde Niall berätta om... en bil? Nä vänta, vad sa han? orden jag hörde var: min bil, verkstan, taxi. SJÄLVKLART! Vilket pucko jag är! Han var ju ute och körde när någon idiot körde på bilen. Det hade jag förträngt!

Jag gick försiktigt in.

"Niall, jag.." Alla tittade upp, förutom Louis då. Niall satt kvar bredvid Eleanor. Liam och Zayn stod på andra sidan sängen.

"Det är okej. Jag förstår att du är orolig. det är vi alla." Sa han. Måste han alltid vara så förstående. Det jag behövde nu var en riktig utskälllning från Niall. Fast, han blir ju aldrig arg. Så det kunde jag glömma.

"Nä, jag måste ändå säga förlåt. Till alla. Louis är inte bara min vän." Med de orden gick jag fram fönstret och såg att det redan hade börjat skymma.

En sjuksköterska kom in och sa att vi var tvugna att lämna rummet. Dags för undersökning. Louis 'sov' fortfarande. 

"Får vi komma in efter undersökningen?" Frågade Eleanor.

"Jag rekommenderar att ni åker hem och vilar lite. Ni får komma tillbaka imorgon." sa sjuksköterskan. Vi lämnade rummet. Alla var nedstämda. Visserligen hade de lovat att ringa ALLA medlemmar plus Eleanor vid minsta ändring. Om han vaknade, blev sämra, blev bättre osv. Men jag vill ändå inte åka.

~ LOUIS PERSPEKTIV ~

Jag har ont. Ont i hela kroppen. Vad är det med mig? Var är jag? Var är Eleanor? Var är Harry? Var är... alla? Jag klarar inte av det här mer. Jag kommer ihåg att jag och Harry var hemma hos oss. Vi väntade på Liam och Eleanor. När Liam... eller Eleanor kom. Jag skulle öppna dörren. Men, sen blev det svart.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Snälla, kommentera! Nästa avsnitt kommer snart!