Hej !! Jag heter Rakel och har nu fixat dennna design till denna as coola blogg!!

Ville bara säga ett inlägg om mig och så. Jag driver bloggen www.svenska1dlover.bloggplatsen.se

och är tokig Directioner! =D Jag skriver oxå en Novell om 1D, mer om det kan ni läsa på min blogg.

Men om ni kollar på min blogg har jag dock INTE gjort designen till den själv.

Men denna design har jag gjort helt själv. Vill du oxå en snygg design ??

Jag har en blogg om just detta!!!! www.hjelp-med-designer.bloggplatsen.se

Det är bara att ni drar ett mejl till mig rakelee.05@hotmail.com

Men då behöver ni göra som tjejen som äger denna blogg gjort, skicka erat lösen och beskriva lite hur ni vill att det ska se ut. Färger, text, bilder o.s.v

Tack att ni läste detta lilla meddelande

Hoppas vi hörs snart!!

Puss Och Kram! xx <3

Tjäna!

På tisdag åker jag på semester i en vecka, så det kommer dröja till nästa kapitel! 

Men snälla håll er kvar, gå in på hemsidan varje dag! Vill att statistiken ska hålla sig upp någorlunda, haha.

Kom oxå ihåg att rösta i minomröstning. Va inte oroliga, den är inte slut än på ett tag. Vill bara veta!!!

Mamma puttade till mig. 

"What?" frågade jag. Mamma gav mig ännu en sträng blick och så kom jag på.

"My name is Alexis Carter." sa jag ointresserat. 

"Welcome Alexis. I hope you will enjoy your stay here." sa läraren.

Några tjejer sprang in i hallen.

"Vem är den tönten!?" ropade de. Och på deras ansiktsuttryck var det inget bra de sa...

Läraren skällde ut tjejerna och vände sig sedan till mig och min mamma. 

"Sorry for that." sa hon och tittade ner i golvet. Tjejerna fick gå ut igen.

"It's okay." sa mamma. 

Lena hjälpte mig med min bänk och snart var klockan åtta och alla barn sprang in i klassrummet.

"Tyst i klassen!" ropade hon. Jag satt som ett frågetecken längst ner i klassrummet medan alla barn stirrade på mig.

"Vi har en ny elev!" De få elever som inte stirrade på mig vände sin blcik mot mig. Jag stirrade ner i bänken.

"Hon heter Alexis Carter och kommer från England, så hon kan inte språket." fortsatte hon. 

"Är det en tjej!?" ropade samma tjej som förut.

Lena gav henne en sträng blck. "Nu får du sluta Sofia! Att retas är inte tillåtet!" 

Lektionen segade sig fram. Det var matte men jag fick gå till en speciallärare och börja med svenska. Det var hemskt!

Tillslut blev det rast. Jag gick ut till hallen och drog på mig jackan och skorna. Några killar tog fram en fotboll och sprang ut. Jag följde efter dem. På avstånd. 

De gick till en gräsplan en bit från skolan. De började dela ut lag. Jag ställde mig en bit bort och hoppades på att de skulle se mig. En kille såg mig, men han pekade bara på mig och alla killarna skrattade. Sen började de att spela. Jag gick till en bänk längre bort och satte mig. 

Varför är det en sån stor skillnad på tjejer och killar? Det spelar väl ingen roll vad man är? 

Efter en stund kom en vuxen, som jag antar var lärare på skolan, fram till mig.

"Varför sitter du här?" undrade hon. Jag kikade oförstående på henne. 

"Eh?" 

"Oh, sorry! You're the girl from England right?" Frågade hon. 

"Yes!" 

"Why are you sit here?" Undrade hon.

"I may not be with them and play football." sa jag. Jag sneglade på killarna som spelkade för fullt. 

"Come!" sa hon och gick med stora kliv mot fotbollsplanen. Jag småsprang efter. 

När hon kom fram vinkade hon killarna till sig.

"Varför får inte hon vara med?" frågade hon.

"Hon är en tjej!" skrek en av killarna. Jag sparkade i marken, det var så jobbigt att inte veta vad de sa.

"Hon får vara med i allafall. Vilket lag ska hon vara med i?" Hon översatte lite snabbt medan killarna stod i en ring och diskuterade. 

Tillslut fick jag vara med. Först var jag lite blyg, men tillslut orkade jag inte hålla tillbaka längre. 

"Here!" ropade jag. De tittade konstigt på mig. Jag fick bollen iallafall. Hur enkelt som helst dribblade jag fram till mål, och sköt.

"Goal!" ropade jag. Killarna var genast med på noterna. Jag upptäckte att de inte var särskilt duktiga.

"Hon är jättebra!" ropade en ganska lång kille, som inte gick i min klass.

"Kom Alexis!" ropade en av killarna. Jag förstod att han ville att jag skulle komma så jag sprang fram till honom. De andra pojkarna stod där också. 

Jag hade snabbt blivit en favorit att ha i laget. Inte för att skryta men jag var nog bäst, jämfört med killarna hemma i London var de urkassa. Men det var riktigt kul att spela och vi hade träffats varje dag efter skolan och spelat. Det var en till tjej med nu också , Moa. Hon hade var också ny, hon kom två dagar efter mig. Hon var också duktig att spela fotboll. Vi blev snabbt kompisar, hon var som jag. Lite tjejig ibland, men hon gillade inte rosa och hon bar aldrig klänning!

Moa sprang ifatt mig och tillsammans med pojkarna gick vi till fotbollsplanen. Moa var ju också från Sverige, men vi lyckas 'prata' ändå. 

År 2007 5 Mars

"Ta med er erat gladaste och piggaste humör, och sås ses vi på lördag!" sa tränaren Maria. 

Jag och Moa började gå mot omklädningsrummet.

"Vad nervös jag är!" sa Moa. Jag nickade. 

"Ja, tänk vad nervösa vi kommer vara på lördag då!" sa jag och tog en klunk vatten från min lila vattenflaska. 

På lördag, om två dagar, var det finalmatch i en serie. Det var en väldigt viktig match, för om vi vinner går vi upp en division. 

Moa knackade på och ropade att vi kom in innan hon öppnade den stora, vitmålade trädörren. På den vita väggen var klubbmärket målat med en stark lila färg och det stod bänkar i hela rummet. 

"Tänk om vi vinner!" utbrast en i laget som hette Malin. En annan tjej, Luna, sa tyst:

"Men om vi inte gör det då?" Alla vände sig om och stirrade på henne. 

"Tänk inte så Luna!" sa Malin. 

"Sluta var så negativ! Kanske därför du inte är så bra!" ropade Kristin, en ganska elak tjej. 

Luna, som var väldigt blyg och försiktig, smet in i duschen. 

"Vad duktig du är Kristin! Snäll och sympatisk!" sa Moa och gick in i duschen. 

Jag suckade, ställde mig på bänken och ropade i hela rummet:

"Är det så här vi ska hålla på två dagar innan en viktig match!?" Alla tittade upp på mig.

"Nej!" sa Moa och alla skakade på huvudet.

"Hur ska vi bete oss då? Kristin?" 

"Jag sa bara att det kanske vore bättre om hon stannade hemma, mer chans att vi vinner!" sa Kristin nonchalant och packade sin väska. 

"Du har rätt, det är just sådär vi inte ska bete oss. Ett bra exempel, eller hur?" sa jag och hoppade ner från bänken. Alla nickade, och några fnissade och sneglade på Kristin. 

"Är du klar Alexis?" frågade Moa otåligt. 

"En minut." sa jag och borstade igenom mitt nästan eldröda, långa hår. Jag hade på mig svarta haremsbyxor, en svart t-shirt med tryck och en blommig kofta. Jag hade en ganska speciel stil, och jag hatar fortfarande klänningar. 

"Är det soligt?" frågade jag medan jag målade på ett tunt lager mascara, för att inte verka helt efter medans de andra tjejerna trängs vid den andra spegeln med necesärer fulla med smink. 

"Ja." sa Moa otåligt. "Klar?" 

Jag nickade och hängde min sportväska över axeln. Jag satte också på mig ett par solglasögon.

En minut senare satt vi på cyklarna och var påväg hem. Vi bodde bara två kvarter ifrån varandra.

"Vi tar sällskap på lördag va?" frågade jag när vi kommit fram till mitt hus. 

"Ja. Jag ringer dig imorgon." sa Moa och cyklade iväg.

När jag gick in ropade mamma på mig från vardagsrummet. 

"Jo, Alexis, det är så att vi ska flytta tillbaka till London på lördag."

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Oj, oj, oj! Vad ska hända nu?

Snälla, om ni kommenterar kommer det delar fortare, då får jag mer inspiration!

Kom ihåg att jag använder Google Translate ibland ;)

Hej!
Jag är ledsen att det inte kommer ut inlägg så ofta. Jag har inte så bra inspiration just nu, plus att jag inte hinner med så bra. Jag har stallet och massa nu innan sommaren i skolan! Men nu tror jag det ska bli bättre   

"Hurry up we need to the airport!" Ropade mamma. Jag sprang ut med min sista resväska och stoppade in den i bakluckan. Sen kom Vanessa ut. Hon hade ett par korta, svarta shorts. Hennes långa hår med lila toppar var utsläppt och hängde ner över axlarna. Hon hade en vit blus på sig. Med sig hade hon den stora "nödvändiga" väskan som hon skulle ha på planet. Smink, mobil, smink, smink, en munkjacka, smink och en bild på hennes favoritband. Och lite hårgrejer.

"Vanessa! You do not need all that stuff!" sa mamma. Vanessa muttrade något och satte sig i bilen. 

Snart satt vi på planet på väg till Sverige. 

"Bye London!" Viskade jag. 

Mamma hade tydligen köpt en lägenhet i Sverige. Hon berättade det när vi satt på planet. 

Vi landade på en flygplats. 

"Arlanda in Stockholm." hade mamma sagt när jag frågat. Jag tittade ut genom fönstret när vi åkte över Stockholm. Mycket vatten. Mamma berättade att Sverige var större än England till ytan, men det bodde nästan lika många människor i London som det bodde i hela Sverige.

Ifrån Stockholm skulle vi åka ända till Skåne. 

"Arriving!" ropade mamma högt i bilen som vi hyrt. Jag och Vanessa, som låg och sov, hoppade till och vaknade. 

"Thank you mom ..." muttrade Vanessa. Jag sträckte på mig och tittade ut. Vi stod utanför en lägenhet byggd av tegel. Vi stod vid en trottoarkant. På höger sida av huset fanns en lekplats. Det stod lite björkar här och var.

"Let's go in!" sa mamma entusiastiskt.  

"It can not get better than this ..." viskade Vanessa ironiskt till mig. 

Vi gick in i lägenheten som vi skulle bo i. Tapeten var bortriven på en del ställen och det hängde spindelnät här och där. 

"WHAT!?" skrek Vanessa. Man såg paniken i hennes ögon. 

"Please Vanessa, we can renovate themselves. Easy now." sa mamma. Vi gick in i köket som låg bredvid hallen. Det fanns ingen spis, kylskåp eller frys. Det låg damm på golvet och skåpluckorna.

"Oh my god mom! It's, it's horrible! No, not horrible. More than horrible! I hate that. How could you buy something like this!?" Vanessa exploderade, hon sprang ut. 

Mamma suckade och såg ledsen ut.

"I, I have no money ..." sa mamma. Jag hatade det också, men jag ville inte vara elak som Venssa.

"It is okey." sa jag. Mamma lös upp och suckade igen.

"But how do we get Vanessa to understand it?" sa mamma. Jag tänkte efter en stund. 

Vi kollade igenom resten av lägenheten. Under tiden fick jag en idé. Om mamma lät Vanessa inreda lägenheten nästan helt fritt kanske hon lugnade ner sig lite.

"Thank you!" Vanessa kastade sig runt mammas hals. 

"But we don't have much money. So there will be no luxury items." sa mamma. Vanessa nickade och gick in till vardagsrummet. Några av våra gamla möbler hade kommit så vi hade ägnat de senaste timmarna åt att bära. I vardagsrummet stod våran vita soffa. Framför stod ett soffbord med glasskiva. På väggarna just nu satt tapeter med gula månar på. De var långt ifrån vackra. 

"You may go to school tomorrow." sa mamma helt plötsligt.

"Why?" klagade Vanessa.

"Why not?" svarade mamma. Jag suckade.

"Yeah, why?" sa jag. Mamma tittade strängt på oss. Den blicken sa att vi inte kunde säga emot. 

"You do not need school uniforms!" sa mamma. Jag tittade förvånat på henne. Ingen skoluniform! Yes! 

"Are you serious!?" tjöt Vanessa."Oh my god!!" Hon dansade runt i rummet.

"I'm nervous ..." klagade Vanessa. 

"Me too!" sa jag. Vi satt i bilen påväg till skolan. Jag tittade ut genom bilrutan. i famnen låg min ölskade fotboll. Jag hade mjukisbyxor och en t-shirt på mig.

Vanessa hade alltid sagt att jag borde tänka mer på mitt yttre. Jag orkar liksom inte! Orkar inte bry mig.

"Arriving!" ropade hon för andra gången på två dagar.

Jag tittade ut på skolområdet. Barn sprang runt på skolgården. Och, de spelade fotboll!

"Yes!!" sa jag och hoppade ur bilen.

"You know, we must meet your teacher first." sa mamma och gav mig min ryggsäck. "You can play later!"

Vanessa fick gå själv, mamma skulle komma sen. Det viktiga var tydligen att jag skulle komma till rätta först.

"Where's the classsroom?" frågade jag.

"I don't know." sa mamma.

"Ask someone!" sa jag. "There are so many kids in the schoolyard!"

"You answered your own question. They can not speak English because they are children! I see no adult ..." sa mamma sammanbitet. 

Tillslut hittade vi en vuxen som visade oss till mitt klassrum. Min lärare stod i hallen där man hängde av sig kläderna. Hon hade fixat en plats till mig. Jag hängde min luvtröja där och tog av mig skorna.

"Welcome to Sweden!" sa läraren. "My name is Lena Karlsson." 

Skumt namn. Jag fnissade till lite tyst. Mamma gav mig en sträng blick. 

"Thank you, I'm Alexis mother." sa mamma. "My name is Pat Carter."

Mamma puttade till mig. 

"What?" frågade jag. Mamma gav mig ännu en sträng blick och så kom jag på.

"My name is Alexis Carter." sa jag ointresserat. 

"Welcome Alexis. I hope you will enjoy your stay here." sa läraren.

Några tjejer sprang in i hallen.

"Vem är den tönten!?" ropade de. Och på deras ansiktsuttryck var det inget bra de sa...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för segt kapitel. Jag ber om ursäkt!! Jag kan nästan lova att den kommer bli mycket bättre när jag kommit en bit!

Kommentera gärna för att nästa ska komma snabbare!

"We're moving." sa jag. Louis fattade inte först.

"Where? To the house next to me?" frågande han. Det fanns ett hus till salu bredvid Louis, som jag vill flytta till.

"No ... to Sweden!" sa jag.

"Sweden?" Frågade han. 

"I don't now, a country, i think." sa jag.

"What! Are you serious!?" ropade han.

"Yes ..." sa jag. 

"Can you tell that to the other?" frågade jag Louis. 

"Sure!" sa han och gick bort till Oliver, Tom, Robert, Kevin, Christopher, Eric, Billy and John.

Louis sa det. Det som gjort att jag legat vaken och gråtit inatt, som ett litet barn. Å just det, jag är ju ett litet barn!

"WHAT!?" skrek Oliver. "No!" 

Han tittade åt mitt håll. Jag nickade. 

Jag gick in i huset. Mamma och Vanessa satt och pratade i vardagsrummet. 

"We're moving next week, on monday." hörde jag mamma säga. Idag var det torsdag. En, två, tre, fyra. fyra dagar kvar! 

Jag ställde min ryggsäck i hallen och smög in i köket.

"Hi Alexis!" ropade mamma. 

"Hello!" svarade jag. Jag tog ett äpple och gick in i vardagsrummet.

"I go to the park!" sa jag. Mamma skakade på huvudet.

"No, no, no! We'll pack!" sa hon. Jag stod en stund och bara andades ut, och in. 

"Why!?" sa jag. Fast jag visste varför. 

"We're moving on ..."

"Monday! I know!" sa jag. "Where is the moving boxes?" Jag tittade mig omkring. 

Mamma sa att jag skulle börja packa mina kläder i en resväska. Jag gick upp på mitt rum med väskan i släptåg och satte mig på huk framför min lilla garderob.Jag öppnade dörren. En fotboll ramlade ut och träffade mig i huvudet. 

"Ouch!" sa jag till mig själv. Jag började riva ut mina kläder. Jag stoppade ner alla mina träningsbyxor, fotbollsshorts och mjukisbyxor. Jag hittade också några jeans som jag nästan aldrig använde. Jag tycker det är obekvämt och stelt.

Jag plockade också ner mina tröjor. T-shirts, fotbollströjor, långärmade tröjor, munkjackor.

Längst in i gareroben hittade jag en klänning. Den hade jag fått av farmor när jag fyllde år. Den gick ner till knäna, den var mörkblå med stora, vita prickar. Inga blommor. Inga fjärilar. Och inga hjärtan! Men klänningar är inte heller min typ. Fast, om jag var tvungen, skulle det bli den. 

Jag fick gå två timmar i skolan. Sen skulle vi åka till flygplatsen och flyga till Sverige. Jag och Louis cyklade till skolan.

"Do others in your class if you're moving?" frågade Louis. Louis var två år äldre än mig. 

"No, my teacher will say it today!" sa jag. 

När vi kom fram till skolgården var det som vanligt. Killarna spelade fotboll eller lekte jaga och tjejerna hoppade hopprep eller jagade killarna. 

Sen skulle de andra tjejerna vara överlyckliga. De tyckte jag var konstig som var med killarna. Och inte hade kjol eller klännning! 

Killarna sprang fram till oss. 

"Moves you today?" frågade Oliver fast han visste svaret.

"Yes." sa jag. 

Jag satt vid min bänk. Våran lärare kom in i klassrummet.

"Good morning!" sa hon.

"Good Morning!" Svarade klassen. 

"I have something important to tell you!" sa hon. "Alexis will move today, to a country called Sweden!"

Hela klassen tittade på mig. Jag drog i min skoluniform. Jag rodnade. 

Läraren drog ner kartan och började babbla om Sverige. Jag lyssnade inte. Ville inte lyssna. 

Vi fick gå ut på rast. Jag hoppades att Louis skulle ha rast nu för det skulle vara sista chansen att säga hejdå.

"Mrs Carter?" Sa min lärare. Jag vände mig om.

"I hope you have a good time in Sweden." sa hon och log. Jag log tillbaka.

"Bye Mrs Bradshaw." sa jag och gick ut. Min väska var full av saker jag skulle ta med mig. 

Jag kom ut på skolgården. Jag tittade mig om. Jag såg inte Louis.

"Damn ..." sa jag.

"I thought you have to swear!" sa en röst.

"Louis!" sa jag och vände mig om. Han stod bakom mig och flinade. Men helt plötsligt dog hans leende.

"Er, I will, I will miss you ..."  erkände han. 

"I will miss you!" sa jag. Vi stod och kollade på varandra. Tillslut kramade jag om honom. Vi hade aldrig kramats förut, inte så här. Bara i fotbollen liksom, när vi var på samma lag och nån av oss gjorde mål.

"Hurry up we need to the airport!" Ropade mamma. Jag sprang ut med min sista resväska och stoppade in den i bakluckan. Sen kom Vanessa ut. Hon hade ett par korta, svarta shorts. Hennes långa hår med lila toppar var utsläppt och hängde ner över axlarna. Hon hade en vit blus på sig. Med sig hade hon den stora "nödvändiga" väskan som hon skulle ha på planet. Smink, mobil, smink, smink, en munkjacka, smink och en bild på hennes favoritband. Och lite hårgrejer.

"Vanessa! You do not need all that stuff!" sa mamma. Vanessa muttrade något och satte sig i bilen. 

Snart satt vi på planet på väg till Sverige. 

"Bye London!" Viskade jag. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni tyckte om den! Kommentera för nästa del! 

Kom ihåg att jag använder Google Translate ibland så om det inte är bra engelska vet ni varför!

År 1999 3 Maj

"Here Tom! Pass the ball to me!" Ropade jag. Tom passade bollen, som jag passade vidare till Oliver. 

"Here!" ropade jag till Oliver. "I can score!" Oliver passade mig, men när jag skulle skjuta på målet kom Louis och tog den från mig.

"Haha, you're soo bad!" skrattade han innan han sprang iväg med bollen. Han dribblade förbi Tom, fintade bort Oliver och skjöt på målet.

"Catch it Robert!" Ropade jag, han tog den, men tappade den på mållinjen.

"What time is it?" frågade jag för att Louis inte skulle stå och reta oss. 

"I don't know, I can't the watch!" Ropade Louis. De andra ropade att de inte heller kunde den.

Typiskt, att man är för liten för allt. Åtta år, då får man bara lära sig onödiga saker. Som multiplikationstabellen. MULTIPLIKATIONSTABELLEN! 

"Oh no! I must go home!" sa jag och sprang och hämtade min jacka."Bye!"

"Wait! I'll go with you!" Ropade Louis och sprang till mig. Vi började gå. Jag sprakade bollen framför mig, den var ju min. Tillslut tog jag upp den och bärde den under armen. Louis sprang runt mig, han hade svårt att gå lugnt. 

"Oh, come on! We run the last bit!" utbrast han till sist. Vi började springa och en minut senare var vi hos mig. 

"Bye!" sa jag och gick in. Jag sparkade av mig mina tennisskor och kastade jackan på golvet. 

"Take it up there!" Ropade mamma från köket, hur visste hon..?

"Why is it so hard to be on time?" frågade hon. Vanessa, min snobbiga syster, satt vid bordet och åt sallad.

"Take some meat too, and potatoes." sa mamma till Vanessa. Vanessa suckade och tog den minsta potatisen och skärde en köttbit i två delar och tog den minsta biten.

"Oh my god Vanessa! You're not fat!" utbrast mamma när hon såg Vanessas tallrik. 

"Shut up." mumlade Vanessa. Som tur var hörde inte mamma det. Jag satte mig vid bordet och tog mat.

"Check on Alexis, she is smart! She eats..." sa mamma. Jag fnissade försökte lägga på mer mat på Vanessas tallrik. 

Hon puttade till mig. 

"Stop it! Mom tell her to stop!" Ropade hon. Mamma skrattade men sa åt mig att sluta. Jag suckade och började äta. 

Vi åt en stund innan mamma sa att jag skulle göra matteläxan. 

"Why must I go to school?" suckade jag. Mamma svarade inte. Hon tittade strängt på mig. Jag suckade igen och hämtade min läxa.

"Alexis! Vanessa! Come, I will say one thing!" Ropade mamma nerifrån vardagsrummet. Jag och Vanessa sprang ut från våra rum. 

När vi kom ner till vardagsrummet satt mamma i soffan. Hon log mot oss. Vanessa trodde att hon bara log mot henne.

"Yees! Finally I get to use Alexis room into a closet!" Tjöt hon.

Mamma skakade på huvudet och skrattade.

"No, but we're moving to Sweden!" sa hon glatt. Jag och Vanessa stod både med våra munnar öppna som två fånar. 

"Are you serious!?" skrek Vanessa och sprang upp på sitt rum.

"Teens!" sa mamma och skakade på huvudet. Hon såg inte lika glad ut längre. Jag visste inte vad jag skulle säga.

"The father come?" frågade jag försiktigt med tårar i ögonen.

"No." sa mamma och skakade på huvudet. "We should be separated..."

Det kom inte som en överraskning. Pappa är aldrig hemma, bara en del nätter och då är han full. Mamma brukar skälla på honom och då slår han henne och går ut igen. Hon tror att han är med andra kvinnor. 

Jag började gråta. Jag vet inte riktigt varför, antagligen för att vi skulle flytta. Nytt land, nytt språk, nya människor. Mamma omfamnade mig. 

"Heart? What is it?" Jag snyftade och hennes tröja blev aldelles blöt och snorig.

"I don't want to, to leave Louis." Mamma kramade mig igen. "Or the other boys..."

Mamma tittade sorgset på mig. 

"Sorry sweetheart..." sa hon. Jag sa att jag skulle gå upp på mitt rum. 

Jag gick förbi Vanessas rum. Fullt av postrar på perekta, pinnsmala modeller. Usch! Mycket bättre att vara fotbollsspelare. Men hur skulle det bli nu? Jag känner ingen i Sverige. Vet inte hur de är.

Jag kollade på min väggklocka, som såg ut som en fotboll. Hur mycket kunde den vara? 

"Mom!? What time is it!?" ropade jag.

"20.30!" ropade hon. "You must go to bed now!" 

Jag drog av mig mina fotbollsshorts och drog på mig pyjamasbyxorna. Sen tog jag av mig min blåa tröja och tog på mig min pyjamaströja. Sen gick jag och borstade tänderna. 

Jag satt och åt frukost, tuggade tankspritt på en macka när jag hörde Louis' vissling. Jag slängde i det sista jag hade kvar av juicen och kastade i mig mackan. 

Jag sprang till dörren.

"Wait two minutes!" ropade jag. Louis nickade.

"Okay!"

Jag sprang upp på mitt rum och drog på mig mina mjukisbyxor och en t-shirt. Jag var inte som alla andra tjejer i min klass, rosa kjolar och klänningar. Bara tanken på att sätta på sig en klänning fick mig att rysa! 

Jag orkade inte borsta tänderna, drog bara en kam genom mitt axellånga, röda hår. Bara för att mamam sa att jag var tvungen. 

Sprang nerför trapprna, tog min ryggsäck som låg på golvet i hallen och satte på mig mina tennisskor. 

"Bring a jacket too!" ropade mamma. Jag knölade ner min jacka i ryggsäcken och satte på mig min cykelhjälm.

"Bye!" ropade jag och gick ut. 

Jag la i min fotboll i cykelkorgen och hoppade upp på cykeln. Louis började cykla och jag kom snart ifatt. Jag, som annars brukade prata väldigt mycket, var knäpptyst. 

"What is it?" frågade han tillslut. Jag tittade sammanbitet på honom och sa enkelt:

"We're moving." sa jag. Louis fattade inte först.

"Where? To the house next to me?" frågande han. Det fanns ett hus till salu bredvid Louis, som jag vill flytta till.

"No ... to Sweden!" sa jag.

"Sweden?" Frågade han. 

"I don't know, a country, i think." sa jag.

"What! Are you serious!?" ropade han.

"Yes ..." sa jag. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni kommer tycka om den! Kommentera snälla! Mycket roligare när man får kommentarer! Tipsa gärna era kompisar, om de gillar One Direction. Fast det går ju självklart att läsa ändå, det kommer inte handla så mycket om själva bandet så ...

Kom ihåg att jag använder Google Translate ibland så om det inte är bra engelska vet ni varför!

Här kommer prologen till min nästa fanfic "Best Friends Forever"!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Alexis bodde i London tills hon var åtta år. Hon var då med killarna jämt och spelade fotboll. En dag när hon kom hem från parken där de hade spelat fotboll sa hennes mamma att de skulle flytta till Sverige.

Hon blir förkrossad. Det värsta är att ingen av killarna låter henne vara med och spela fotboll i Sverige, hon är ju tjej liksom. Hon måste lära sig anpassa sig efter alla tjejer. Hon hittar iallafall en kompis, Moa. Alexis får börja i ett fotbollslag. Hon blir fort lagkapten och en populär tjej på sin skola. När hon är fjorton år flyttar de tillbaka till London, och vem träffar hon där om inte hennes gamla bästis? 

Deras vänskap kommer sättas på prov, och känner de verkligen varann så mycket som de tror?

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Lite rörig prolog men hoppas den verkar bra! :)