"We're moving." sa jag. Louis fattade inte först.

"Where? To the house next to me?" frågande han. Det fanns ett hus till salu bredvid Louis, som jag vill flytta till.

"No ... to Sweden!" sa jag.

"Sweden?" Frågade han. 

"I don't now, a country, i think." sa jag.

"What! Are you serious!?" ropade han.

"Yes ..." sa jag. 

"Can you tell that to the other?" frågade jag Louis. 

"Sure!" sa han och gick bort till Oliver, Tom, Robert, Kevin, Christopher, Eric, Billy and John.

Louis sa det. Det som gjort att jag legat vaken och gråtit inatt, som ett litet barn. Å just det, jag är ju ett litet barn!

"WHAT!?" skrek Oliver. "No!" 

Han tittade åt mitt håll. Jag nickade. 

Jag gick in i huset. Mamma och Vanessa satt och pratade i vardagsrummet. 

"We're moving next week, on monday." hörde jag mamma säga. Idag var det torsdag. En, två, tre, fyra. fyra dagar kvar! 

Jag ställde min ryggsäck i hallen och smög in i köket.

"Hi Alexis!" ropade mamma. 

"Hello!" svarade jag. Jag tog ett äpple och gick in i vardagsrummet.

"I go to the park!" sa jag. Mamma skakade på huvudet.

"No, no, no! We'll pack!" sa hon. Jag stod en stund och bara andades ut, och in. 

"Why!?" sa jag. Fast jag visste varför. 

"We're moving on ..."

"Monday! I know!" sa jag. "Where is the moving boxes?" Jag tittade mig omkring. 

Mamma sa att jag skulle börja packa mina kläder i en resväska. Jag gick upp på mitt rum med väskan i släptåg och satte mig på huk framför min lilla garderob.Jag öppnade dörren. En fotboll ramlade ut och träffade mig i huvudet. 

"Ouch!" sa jag till mig själv. Jag började riva ut mina kläder. Jag stoppade ner alla mina träningsbyxor, fotbollsshorts och mjukisbyxor. Jag hittade också några jeans som jag nästan aldrig använde. Jag tycker det är obekvämt och stelt.

Jag plockade också ner mina tröjor. T-shirts, fotbollströjor, långärmade tröjor, munkjackor.

Längst in i gareroben hittade jag en klänning. Den hade jag fått av farmor när jag fyllde år. Den gick ner till knäna, den var mörkblå med stora, vita prickar. Inga blommor. Inga fjärilar. Och inga hjärtan! Men klänningar är inte heller min typ. Fast, om jag var tvungen, skulle det bli den. 

Jag fick gå två timmar i skolan. Sen skulle vi åka till flygplatsen och flyga till Sverige. Jag och Louis cyklade till skolan.

"Do others in your class if you're moving?" frågade Louis. Louis var två år äldre än mig. 

"No, my teacher will say it today!" sa jag. 

När vi kom fram till skolgården var det som vanligt. Killarna spelade fotboll eller lekte jaga och tjejerna hoppade hopprep eller jagade killarna. 

Sen skulle de andra tjejerna vara överlyckliga. De tyckte jag var konstig som var med killarna. Och inte hade kjol eller klännning! 

Killarna sprang fram till oss. 

"Moves you today?" frågade Oliver fast han visste svaret.

"Yes." sa jag. 

Jag satt vid min bänk. Våran lärare kom in i klassrummet.

"Good morning!" sa hon.

"Good Morning!" Svarade klassen. 

"I have something important to tell you!" sa hon. "Alexis will move today, to a country called Sweden!"

Hela klassen tittade på mig. Jag drog i min skoluniform. Jag rodnade. 

Läraren drog ner kartan och började babbla om Sverige. Jag lyssnade inte. Ville inte lyssna. 

Vi fick gå ut på rast. Jag hoppades att Louis skulle ha rast nu för det skulle vara sista chansen att säga hejdå.

"Mrs Carter?" Sa min lärare. Jag vände mig om.

"I hope you have a good time in Sweden." sa hon och log. Jag log tillbaka.

"Bye Mrs Bradshaw." sa jag och gick ut. Min väska var full av saker jag skulle ta med mig. 

Jag kom ut på skolgården. Jag tittade mig om. Jag såg inte Louis.

"Damn ..." sa jag.

"I thought you have to swear!" sa en röst.

"Louis!" sa jag och vände mig om. Han stod bakom mig och flinade. Men helt plötsligt dog hans leende.

"Er, I will, I will miss you ..."  erkände han. 

"I will miss you!" sa jag. Vi stod och kollade på varandra. Tillslut kramade jag om honom. Vi hade aldrig kramats förut, inte så här. Bara i fotbollen liksom, när vi var på samma lag och nån av oss gjorde mål.

"Hurry up we need to the airport!" Ropade mamma. Jag sprang ut med min sista resväska och stoppade in den i bakluckan. Sen kom Vanessa ut. Hon hade ett par korta, svarta shorts. Hennes långa hår med lila toppar var utsläppt och hängde ner över axlarna. Hon hade en vit blus på sig. Med sig hade hon den stora "nödvändiga" väskan som hon skulle ha på planet. Smink, mobil, smink, smink, en munkjacka, smink och en bild på hennes favoritband. Och lite hårgrejer.

"Vanessa! You do not need all that stuff!" sa mamma. Vanessa muttrade något och satte sig i bilen. 

Snart satt vi på planet på väg till Sverige. 

"Bye London!" Viskade jag. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni tyckte om den! Kommentera för nästa del! 

Kom ihåg att jag använder Google Translate ibland så om det inte är bra engelska vet ni varför!

År 1999 3 Maj

"Here Tom! Pass the ball to me!" Ropade jag. Tom passade bollen, som jag passade vidare till Oliver. 

"Here!" ropade jag till Oliver. "I can score!" Oliver passade mig, men när jag skulle skjuta på målet kom Louis och tog den från mig.

"Haha, you're soo bad!" skrattade han innan han sprang iväg med bollen. Han dribblade förbi Tom, fintade bort Oliver och skjöt på målet.

"Catch it Robert!" Ropade jag, han tog den, men tappade den på mållinjen.

"What time is it?" frågade jag för att Louis inte skulle stå och reta oss. 

"I don't know, I can't the watch!" Ropade Louis. De andra ropade att de inte heller kunde den.

Typiskt, att man är för liten för allt. Åtta år, då får man bara lära sig onödiga saker. Som multiplikationstabellen. MULTIPLIKATIONSTABELLEN! 

"Oh no! I must go home!" sa jag och sprang och hämtade min jacka."Bye!"

"Wait! I'll go with you!" Ropade Louis och sprang till mig. Vi började gå. Jag sprakade bollen framför mig, den var ju min. Tillslut tog jag upp den och bärde den under armen. Louis sprang runt mig, han hade svårt att gå lugnt. 

"Oh, come on! We run the last bit!" utbrast han till sist. Vi började springa och en minut senare var vi hos mig. 

"Bye!" sa jag och gick in. Jag sparkade av mig mina tennisskor och kastade jackan på golvet. 

"Take it up there!" Ropade mamma från köket, hur visste hon..?

"Why is it so hard to be on time?" frågade hon. Vanessa, min snobbiga syster, satt vid bordet och åt sallad.

"Take some meat too, and potatoes." sa mamma till Vanessa. Vanessa suckade och tog den minsta potatisen och skärde en köttbit i två delar och tog den minsta biten.

"Oh my god Vanessa! You're not fat!" utbrast mamma när hon såg Vanessas tallrik. 

"Shut up." mumlade Vanessa. Som tur var hörde inte mamma det. Jag satte mig vid bordet och tog mat.

"Check on Alexis, she is smart! She eats..." sa mamma. Jag fnissade försökte lägga på mer mat på Vanessas tallrik. 

Hon puttade till mig. 

"Stop it! Mom tell her to stop!" Ropade hon. Mamma skrattade men sa åt mig att sluta. Jag suckade och började äta. 

Vi åt en stund innan mamma sa att jag skulle göra matteläxan. 

"Why must I go to school?" suckade jag. Mamma svarade inte. Hon tittade strängt på mig. Jag suckade igen och hämtade min läxa.

"Alexis! Vanessa! Come, I will say one thing!" Ropade mamma nerifrån vardagsrummet. Jag och Vanessa sprang ut från våra rum. 

När vi kom ner till vardagsrummet satt mamma i soffan. Hon log mot oss. Vanessa trodde att hon bara log mot henne.

"Yees! Finally I get to use Alexis room into a closet!" Tjöt hon.

Mamma skakade på huvudet och skrattade.

"No, but we're moving to Sweden!" sa hon glatt. Jag och Vanessa stod både med våra munnar öppna som två fånar. 

"Are you serious!?" skrek Vanessa och sprang upp på sitt rum.

"Teens!" sa mamma och skakade på huvudet. Hon såg inte lika glad ut längre. Jag visste inte vad jag skulle säga.

"The father come?" frågade jag försiktigt med tårar i ögonen.

"No." sa mamma och skakade på huvudet. "We should be separated..."

Det kom inte som en överraskning. Pappa är aldrig hemma, bara en del nätter och då är han full. Mamma brukar skälla på honom och då slår han henne och går ut igen. Hon tror att han är med andra kvinnor. 

Jag började gråta. Jag vet inte riktigt varför, antagligen för att vi skulle flytta. Nytt land, nytt språk, nya människor. Mamma omfamnade mig. 

"Heart? What is it?" Jag snyftade och hennes tröja blev aldelles blöt och snorig.

"I don't want to, to leave Louis." Mamma kramade mig igen. "Or the other boys..."

Mamma tittade sorgset på mig. 

"Sorry sweetheart..." sa hon. Jag sa att jag skulle gå upp på mitt rum. 

Jag gick förbi Vanessas rum. Fullt av postrar på perekta, pinnsmala modeller. Usch! Mycket bättre att vara fotbollsspelare. Men hur skulle det bli nu? Jag känner ingen i Sverige. Vet inte hur de är.

Jag kollade på min väggklocka, som såg ut som en fotboll. Hur mycket kunde den vara? 

"Mom!? What time is it!?" ropade jag.

"20.30!" ropade hon. "You must go to bed now!" 

Jag drog av mig mina fotbollsshorts och drog på mig pyjamasbyxorna. Sen tog jag av mig min blåa tröja och tog på mig min pyjamaströja. Sen gick jag och borstade tänderna. 

Jag satt och åt frukost, tuggade tankspritt på en macka när jag hörde Louis' vissling. Jag slängde i det sista jag hade kvar av juicen och kastade i mig mackan. 

Jag sprang till dörren.

"Wait two minutes!" ropade jag. Louis nickade.

"Okay!"

Jag sprang upp på mitt rum och drog på mig mina mjukisbyxor och en t-shirt. Jag var inte som alla andra tjejer i min klass, rosa kjolar och klänningar. Bara tanken på att sätta på sig en klänning fick mig att rysa! 

Jag orkade inte borsta tänderna, drog bara en kam genom mitt axellånga, röda hår. Bara för att mamam sa att jag var tvungen. 

Sprang nerför trapprna, tog min ryggsäck som låg på golvet i hallen och satte på mig mina tennisskor. 

"Bring a jacket too!" ropade mamma. Jag knölade ner min jacka i ryggsäcken och satte på mig min cykelhjälm.

"Bye!" ropade jag och gick ut. 

Jag la i min fotboll i cykelkorgen och hoppade upp på cykeln. Louis började cykla och jag kom snart ifatt. Jag, som annars brukade prata väldigt mycket, var knäpptyst. 

"What is it?" frågade han tillslut. Jag tittade sammanbitet på honom och sa enkelt:

"We're moving." sa jag. Louis fattade inte först.

"Where? To the house next to me?" frågande han. Det fanns ett hus till salu bredvid Louis, som jag vill flytta till.

"No ... to Sweden!" sa jag.

"Sweden?" Frågade han. 

"I don't know, a country, i think." sa jag.

"What! Are you serious!?" ropade han.

"Yes ..." sa jag. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni kommer tycka om den! Kommentera snälla! Mycket roligare när man får kommentarer! Tipsa gärna era kompisar, om de gillar One Direction. Fast det går ju självklart att läsa ändå, det kommer inte handla så mycket om själva bandet så ...

Kom ihåg att jag använder Google Translate ibland så om det inte är bra engelska vet ni varför!

Här kommer prologen till min nästa fanfic "Best Friends Forever"!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Alexis bodde i London tills hon var åtta år. Hon var då med killarna jämt och spelade fotboll. En dag när hon kom hem från parken där de hade spelat fotboll sa hennes mamma att de skulle flytta till Sverige.

Hon blir förkrossad. Det värsta är att ingen av killarna låter henne vara med och spela fotboll i Sverige, hon är ju tjej liksom. Hon måste lära sig anpassa sig efter alla tjejer. Hon hittar iallafall en kompis, Moa. Alexis får börja i ett fotbollslag. Hon blir fort lagkapten och en populär tjej på sin skola. När hon är fjorton år flyttar de tillbaka till London, och vem träffar hon där om inte hennes gamla bästis? 

Deras vänskap kommer sättas på prov, och känner de verkligen varann så mycket som de tror?

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Lite rörig prolog men hoppas den verkar bra! :)

Hej!
Jag vill göra en ny fanfic... får för tillfället ingen inspiration till Magic ... fortsätter nån annan gång ;) 

Lägger ut sista inlägget till "Magic" för ett tag sen. Kanske hinner med en prolog också sen, hoppas det :) 

Kram från mig! 

"Vem letar ni efter?" Frågade hon. Fast det lät mer som ett påstående som 'Ni letar efter någon'.

"Nia..." började jag. Det slog mig att hon antagligen inte visste vem han var. "En kille."

Hon väntade på fortsätttningen.

"En blond kille med ..." Jag tänkte en sekund. "... röd munkjacka."

Damen pekade mot några kvarter längre bort.

"Han gick ditåt." sa hon och gick mot sin bil.

"Tack för hjälpen." sa jag kort och gick iväg.

"Men hallå? Vart ska ni? Hoppa in era tokstållar!" ropade damen och pekade mot sin stora bil. 

~NIALLS PERSPEKTIV~

Jag vaknade av musiken. Högsta volymen på en bilradio. Musiken dunkade i öronen och jag hade ont i huvudet. Harry tittade på mig med plågad blick. 

"Var är jag?" Viskade jag. Han sneglade på mig med en frågande blick, sen gick det upp för honom vad jag sagt.

"I en bil. Mannen, du vet. Kommer du ihåg?" mimade han. Jag nickade. Jag kom ihåg tjejerna på gatan. Jag kände igen en av dem. Brunett ...

"Eleanor!" sa jag högt. Harry såg ut som ett frågetecken. Jag suckade. 

Harry bytte ställning och när han skulle lyfta ena benet var han tyst, men ögonen skrek av smärta.

"Vad har hänt?" Viskade jag. Mannen hade skruvat ner volymen lite men det var fortfarande högt.

Helt plötsligt tvärstannade han bilen och hoppade ut. Jag såg Eleanor springa fram till honom och de pratade en lång stund. Jag såg en tjej som hade hoppat ut ur bilen, hon pratade i telefon. Hon la på och lyssnade på Eleanor. Det var två tjejer till och en kvinna i sjuttioårsåldern. 

De två andra tjejerna gick försiktigt fram till bilen. De öppnade dörren och sa att vi skulle hoppa ut.

"Men var tysta, så han inte märker oss." sa den ena. "Eleanor uppehåller honom..."

"Vi kan inte..." sa jag och sneglade på Harry. "Eller jag kan inte."

Jag och Harry fick förklara vad som hänt. När vi satt och prata, Eleanor hade lyckats uppehålla han länge, kom polisen.

"Var det polisen du ringde förut?" sa jag till tjejen med mobilen som också hade kommit fram till bilen. 

"Ja ..." sa hon generat. Polisen tog hand om mannen.

Senare på sjukhuset:

"Det är det som hänt idag" sa Eleanor när vi berättat allt för Louis. Harry satt bredvid oss med ett gipsat ben. Det var brutet på fem ställen men annars mådde han bra. 

Louis tittade trött och förvånat på oss. Tjejerna och kvinnan stod också i rummet.

"Oj .... Vilken dag!" sa han.

"Mannen fick betala böter, plus några månaders fängelse för han har tydligen försökt kidnappa många andra också!" sa Harry.

"Konstigt att man aldrig hört något från honom om han har kidnappat andra också?" sa Zayn. Liam nickade.

"Men det var i Norge, eller Danmark." sa Eleanor. 

"Undra vad han gör här ..." sa Liam.

Louis skrattade och sa att de inte behövde tänka på det nu. De satt ju här!

"Nu vill jag ha en morot!" sa han och alla skrattade.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommer alltså ta en paus nu. Kommer fortsätta nån annan gång alltså ;)